Aftonbladet – 29 juli 1854, sida 2

skatten och föreslog att om han hjelpte mig. kulle :vi dela den oss emellan. O, jag önkar ni hade sett honom; han antog genast örslaget och sade ett det kunde blifva en mycket vinstgifvande affär, hvarpå han skasad min hand och sade att jag vore en helerlig schweitzare och god katolik. Jag föreslog då att han skulle taga mig i sitt hus och underhålla mig der tills vi fingo tillfälle tt grifva upp skatten tillsamman. Dertill iekade han dock. Rey Romero. Verpå tviflar jag ej; man kan vara säker på att en af våra prester nog akar sig för att inveckla sig i en sådan sak, om han ej ser mycket goda skäl dertill. Dessa berättelser om gömda skatter äro dessutom nu alltför utnötta, vi hafva hört talas om dem ullisedan Mohrernas tid. Benedikt. Han rådde mig att gå till geneIlkaptenen och begära tillåtelse att anställa sräfningar och om jag erhölle den, lofvade ran att bistå mig af alla sina krafter. Derpå gick schweitzaren bort och jag hvarken säg eller hörde något vidare af honon: inder den tid jag qvarstannade i Compostella. VI. Schweitzaren ännu en gång — Antonios connaissance — Toledo. Jag hade varit två eller tre dagar i Oviedo på min resa till Madrid, och satt just en dag på mitt rim i posadan, en mörk, melankolisk norgon under det höstregnet strömmade ned utanför, då dörren hastigt rycktes upp och Antonio hoppade in. Mon maitreo, sade han, alldsles andtruten, kan ni gissa hv.m som kommit hit? ,Pretendenten, förmodar jag,, sad jag med någon spänning; om så är, äro vi fåvgna. Bah, bah! sade Antonio, det är icke pretendenten, men en som är värd tjugu gån