land, som du kallar så uselt, för att söka efter skatten? Benedikt. O, jal men schatzen är nedgräfd; den är icke ofvan jord; det finnes inga penningar ofvan jord i Galicien. Jag måste gräfva upp den, och då jag gräft upp den skall jag köpa en vagn med sex mulåsnor och fara från Galicien till Luzern, och om der Herr vill fara med mig, så skall han vara välkommen att resa med mig och schatzen. Jag, Jag är rädd du företagit dig en vansklig sak. Ivad tänker du nu göra? Har du några penningar? Benedikt. Icke en styfver, men det bekymrar mig ej, då jag nu kommit till Compostella. Schatzen är nära och jag har dessutom sett er, hvilket är ett godt tecken; dei säger mig att schatzen är ännu här. Jag skall gå till den bästa posada i staden och lefva wie ein Herzog tills jag får tillfälle att gräfva upp schatzen, då jag skall betala allt. Å Gör ingenting af det slagety, svarade jag: uppsök något ställe, der du kan få tillbringa natten och försök att skaffa dig arbete, Här har du något litet att underhålla dig med under tiden, men hvad skatten angår, som du har kommit hit för att söka, så tror jag den endast finns i din egen inbillning. Jag gaf honom en dollar och vi skildes. Jag har aldrig gjort mera förtjusande promenader än i Compostellas omgifningar. På dessa åtföljd.s jag nästan beständigt af Compostellas bokhandlare, den förtröfflige Rey Romero, som med största ifver sökte vara mip behjelplig vid Nya Testamentets spridande. Palrika bäckar slingra sig i Compostellas omgifningar och längst efter deras träidbevuxna stränder brukade vi ströfva omkring och njuta af paniens intagande sommaraftnar. Våra samtal vände rig vanligtvis omkring religion, men icke sällan talade vi äfven om de fremmande länder jag hesökt och ibland åter om saker, som enskildt rörde min följeslagare. Vi spanska bokbandlare,, sade han, äro alla iberala; vi äro inga vänner till munksystemet. Huru skulle vi kunna vara vänner till