Aftonbladet – 27 juli 1854, sida 2

lachiet. Af den ställning han nu intagit och af de meddelanden han gjort myndigheterna i Wallachiet, finner man, att han långt ifrån att utrymma detta furstendöme ärnar försvara det till det yttersta. Förmodligen har man i Wien härigenom erhållit tillräckliga upplysningar om Rysslands afsigter, så att man besparar sig det ultimatissimum, som skulle afgå till Petersburg. Enligt en telegrafdepesch skall österrikiska generalen Hess den 16 ha öfverskridit Wallachiets gräns; men denna underrättelse fordrar bekräftelse, så mycket mera som enligt en telegrafdepesch från Czernowitz i Bukowina general Hess ditväntades den 20 dennes. Från Spanien har man endast föga sammanhängande uppgifter rörande ställningen. Underrättelser från Madrid hade i Paris uteblifvit tvenne dagar. Af de uppgifter man har kan man se att en dubbel resning egt rum i VMadrid. Utom det pronunciamento, som der den 17 blifvit föranledt af cheferna för progressistpartiet: och hvilket omfattade de af Oonnell i hans proklamation uttalade principerna: thronens och konstitutionens upprätthållande samt nödiga reformer, hade på aftonen samma dag en folkresning egt rum, som vände sig emot tronen. De insurgerade folkmassorna begingo stora excesser. Ännu den 19 fortfor emöten, som bekämpades af militären under progressistiska generaler; folkmassorna ville storma drottningens palats, för att söka enkedrottningen, som man trodde der vara dold. Det talas om flera försök att bilda nya ministerer, och att drottningen slutligen kallat Espartero att träda 1 spetsen för regeringen. Från nästan alla provinser har man underrättelser att de slutit sig till insurrektionen. Om drottning Christina vet man ingenting med visshet; då ett rykte förmäler, att hon redan skulle befinna sig vid Malmaison nära Paris, vill ett annat vetaatt hon i Barcelona, förklädd till karl, gått ombord på ett fartyg, för att begifva sig till Italien. Fransmännens kejsare har, såsom ämnadt var, den 19 afrest till Biaritz. FRANKRIKE. Under kejsarens bortovaro eger ministerkonselj rum tre gånger i veckan, neml. tisdagar, torsdagar och lördagar. Kejsaren väntas åter till Boulogne i sista hälften af Augusti. Spanmålspriserna äro i märkbart fallande; skörden i södra delen af landet har slagit förträffligt ut; alla berättelser fråh de inre departementerna låta också gunstigt. I Toulon, liksom i Calais, fortfar inskeppningen af trupper och krigsmateriel af alla slag till Orienten oafbrutet, och ytterligare inskeppning längre fram förberedes alltjemnt: I Bordeaux och Perigeux förspordes en temligen häftig jordstöt natten mellan sistl. onsdag och torsdag, inemot kl. 3 på morgonen. Från Paris skrifves d. 19 att enkedrottningen af Spani-n med det snaraste ditväntas. Från Calais erfor man, att en ullständig belägringspark inskeppas till Östersjön. Den bästa väderlek gynnade truppernas inskeppaning. g ENGLAND. I öfverhuset gjorde grefve Harrington den 21 den af honom bebådade interpellationen till regeringen, om denna genom lord Westmoreland låtit förklara Wienerkabinettet, att nan icke skulle tillåta ryska kejsarens polska undersäter att deltaga i kriget under de allierades fanor. Om lord Westmoreland, menade interpellanten, verkligen erhållit ett sådant uppdrag, så hade man derigenom, äfven om afsigten varit aldrig så god, arbetat den ryska diplomatien i händerna. Med Polens tillhjelp skulle man segra i det närvarande kriget, ernå en varaktig fred, beskydda Europas frihet och upprätthålla den europei-ka jemvigten: Om man också intager Krim, Sebastopol och Xronstadt och förstör den ryska flottan, så skall likväl icke striden dermed vara slutad. Napoleons tåg till Ryssland hade misslyckats emedan ryggstöd i Polen fattades honom. Visserligen kunde det vara möjligt att förödmjuka Ryssland, och att lord Aberdeen skulle lyckas att genom sina skickliga underhandlingar vinna en 25-årig fred. Men kunde man antaga, att man efter den tidens förlopp åter skulle finna en man med Louis Napoleons jernvilja, som vore i stånd att hjelpa England ur sin förlägenhet med penningar, med 5300,000 man, och med en så vacker flotta som hafvet någonsin burit? Att så lyckliga omständigheter ännu en gång skulle återkomma, är icke sannolikt, och lika så väl kunde man föra kriget utan penningar, jern och krut, som utan Polens bistånd. Enligt hans åsigt fordrade de; allierades intresse, att de först för sina syften söka vinna anhängarne af den grekiska kyrkan, och sedan återgifva de 13 millionerna polackar deras oafhängighet. Om detta icke kunde ernås, så är all förhoppning på en varaktig europeisk fred fåfäng. Men äfven om man vunne de af honom vidrörda syften, så vore det dock icke dermed gjordt. Man måste fastmer — och till och med i Ryssland önskade man sådant — skapa ett panslaviskt rike, grundadt på en frisinnad författning: Lord Aberdeen beklagade, att statssekreteraren för utrikes angelägenheterna icke var närvarande; denne skulle ha varit i stånd att meddela ett mera bestämdt svar, än. han sjelf förmådde. Dock trodde han sig kunna förklara, att lord Westmoreland icke erhållit några sådana instruktioner, som dem interpellarten omnämnde. Också fattade han icke riktigt, hvad för slags medverkan af polackarne lord Harrington afsåg. Om han menade att det icke skulle vara tillåtet ryska kejsarens undersåter att operera gemensamt l: med de brittiska trupperna, så vore sådant en fråga, hvarom öfverbefslhafvaren för de brittiska trupperna egde afgöra. Hvad Englands bundsförvandters trupper anginge, så vore natarligtvis inga instruktioner gifna åt någon annan makt. Med afseende åter på de brittiska stridskrafterna, så var enligt hans åsigt detta en rent militärisk fråga, och det berodde på öfverbefälhafvaren, om han ville i sin härs leder upptaga desertörer från en annan makt.