Aftonbladet – 26 juli 1854, sida 2

rödt ansigte, och såg dum och enfaldig ut, hvilket ban äfven utan tvifvel var, ty då jag talade till honom, förstod han mig ei, utan svarade på en rotvälska — valgame Dios! så vild och besynnerlig att jag stirrade på honom med mun och ögon vidöppna. Den andre var hvarken lång eller röd i ansigtet och nade ej eler hår omkring munnen, och i sjelfva verket hade han mycket litet på sitt hufvud. Han var mycket liten till ve-ten och såg ut som en-jorobado (puckelrygging); men valgame Dios! sådana ögon, lika vilda kattors, så skarpa och fulla af ondska. Han talade lika god spanska som jag och dock var han ingen spanjor. En spanjor kunde aldrig se ut som den mannen. Han var klädd i en zarnarra med mycket silfver och broderier och bar en andalusisk hatt, och jag fann snart att han var husbonden och den andre betjenten.x Valgame Dios! hvad den der fremmande jorobadon hade för ett elakt sinnelag och dock var han mycket angenäm och mycket munter och sade ibland till mig sådana komiska saker, att jag höll på att dö af skratt. Så satte han sig ned till aftonmåltiden i rummet ofvanpå, och jag kan så väl säga er här at! han sof i samma rum som ers excellens skall sofva uti i natt, och hans betjent stod bakom hans stol. Nå väl, jag var nyfiken och satte mig till bords med honom, utan att begära villstånd dertill. Hvarföre skulle jag ej göra det? Jag var i mitt eget hus, och en Asturier är ett passande sällskap för en kung och är ofta af bättre blod. O, hvad för en besynnerlig aftonmåltid detta var! Om betjenen gjorde det minsta misstag då han passade upp på honom, störtade jorobadon upp. hoppade upp på sin stol och fattade den store jätten vid håret och, slog honom. på båda sidor om ansigtet, så att jag fruktade hans tänder skulle ramla ut. Resen syntes dock