Aftonbladet – 26 juli 1854, sida 2

ej bry sig om det mycket. Han var van vid let, förmodar jag. Valgame Dios! om han hade varit en spanjor, skulle han ej hafva underkastat sig det så tåligt. Men hvad som förvånade mig mest var att sedan husbonden slagit sin betjent, satte han sig ned och började i nästa minut prata och skratta med hosom, liksom intet hade händt, och resen skrattade också och pratade med sin husbonde, liksom han icke blifvit slagen. Ni kan väl förstå, sennor, att jag ej förstod någonting af deras samtal, ty allt var på det der fremmande, okristeliga språket, på hvilket resen svarade mig, då jag talade ull honom; ljudet ringer ännu i mina öron. Det var al:deles icke likt några andra språk. Icke likt baskiska, icke likt det språk, på hvilket ers excellens talar till min namne, signor Antonio. Valgame Dios! jag kan ej jemföra let med något annat än det ljud en person frambringar då han sköljer sina tänder med vatten. Det är ett ord, som jag tror jag ännu kommer ihåg, ty det gick beständigt öfver resens läppar, men hans herre brukade det aldrig. Men den besynnerligaste delen af historien ir ännu ej berättad. Aftonmältiden var slutad och natten framskriden; regnet piskade ännu på fönstren, just som det gör 1 detta ögon-. blick. Hastigt tog jorobadon fram sin klocka. Valgame Dios! en sådan klocka! Jag skall säga eder en sak, sennor, att jag kunde köpa hela Asturien och Muros dertill för de ädelstenar, som lyste omkring denna klocka; rummet behöfde intet ljus, tror jag, så stor var den glans den kastade omkring sig. Så såg jorobadon på sin klocka och sade derpå till mig att gå till hvila. Derefter tog han ljuset och gick till sitt rum, åtföljd af sin långa betjent. Välan, sennor, jag tog bort maten och väntade sedan på betjen.en, åt