Aftonbladet – 26 juli 1854, sida 1

2 fe ft VU VAM ANYNIVBEAN 6 LAUUKGIUSIBNUUT: STOCKHOLM, den 26 Juli. . LI Riddarhuset förr och nu. IX ). 3. En af de förvaltningsgrenar, der, under det fjerdedels sekel som förflutit sedan 1809, nästan allt låg i lögervall, men der, i slutet af konung Carl Johans styrelse, eran för en ny och fruktgifvande verksamhet syntes inträda, i följd af den impuls den vigtiga folkuudervisningsfrågan erhöll vid 1840 ars riksdag och för hvilken d. v. H. K. H. Kronprinsen till och med på publicitctens falt genom pressens tillbjelp arbetade, var Ecklestastik-der.artementet, De framåtgående åsigterna troddes också, jemväl i afseende på ordnandet af elementate läroverken samt bögskolorna, hafva att hos den nye konungen påräkna starka sympatier. Den proposition, som af d. v. statsrådet Silfverstolpe med biträde at flera erfarna och utmärkta skolmän utarbetades och framlades för 1847 års stävder, vittnar äfven om den upps riktigaste vilja, ett upplyst nit och en klar insigt i dessa ämnen samt medlen att åstadkomma ändamålsenliga förbättringsr i våra föråldrade och i så många hänseenden otjenliga undervisningsmetoder, lämpade för en helt annan tid, med anspråk af helt annan beskaffenhet än den nuvarande tidens, med dess oafvisliga fordringar på mångsidighet i bildning, tiliäfventyrs mindre hos embetsmannen än bos medborgaren i allmänhet. Också emottogos såväl af svenska folket som af si-nderna med n särdeles till:redsställelse de förslag. som vid nyssnämsde riksdag af konungens regering 4tramställdes och för hvilkas snara bringande i verket Rikets Ständ-r, i fullt törtroende till konungen och den minister, som med sgna råd l-dt honom i denra sak, beviljade tredubbelt den summa, regeringen ansett s:g kunna till en början äska. Den lika plötsbga som för lancet o yckliga totala ministertörändringen i April 1848, hvars politiska syfte då låg gi: mdt i det dolda, men nu tyckes allt mer ech mer obes!öjadt framträda, utöfvade äfven på d.-nna fråga ett ganska menligt inflytande. Ännu var man dock cke tillreds att taga steget tillbaka. och den nye eck!esiastikministern br Genberg, eburu vacklande och svag för de prelatevsiska inflytelserna och invändningar: e, gjorde dock ätm nstone något för att bringa saken till utv-cklirg genom 1849 års bekanta cirkulär, hvilket dock beklagligen röj r föga spår af 3en kraftiga cch bestämda vilja, som tordrag för tillintetgörsndet af gama missbruk och för skapard-t at en ny o:ganisation, utom det att samma cirkulär, eller gentligare sagdt pot ti:l biskoparne och skolstyrelserna mnar allt för mycket öppet för det kons storiella och episkopala godtycket, samt jemväl åt ecklestiastikministern förbehåller ett arbete, som hr Genberg väl började, men aldrig bann sluta — en omständighet, hvilken man väl mindre får tillskrifva bristande förmåga hos denne skarpsinnige och i undervisningsväsendet erfarne förre skoloch akademiske lärare, än det bristande politiska mod och den saknad af sjelfständighet, som var denne ministers största fel. Det reaktionära Palmstjernska kabinettet kunde emellertid icke ens medgifva så pass mycket utrymme åt den nyare tidens åsigter, hvarför väg röjdes genom hr Genbergs åtgärder för skolsaken. Man fordrade äfven här att konungen skulle ur det prelatensiska lägret välja en rådgifvare, som man visste vara en hårdnackad motståndare ull hvarje förändring eller förbättring af undervisningsväsendet. och som man åtminstone kunde vara säker på att han icke skulle göra någonting för att fullfölja och utveckla företrädarens system. Man berättade, icke utan giltiga anledningar, att hr Genberg bredvid sin egenskap af ledamot i det liberala Stockholmska reformsällskapets bestyrelse, förnämligast hade att för sin mmisterutnämning tacka det utslag den skarpsynte erkebiskopen af Wingård lärer gifvit, då frågan 1848 var att emellan 3:ne uppgifna kandidater välja en ecklesiastikminister i stället för den för hans högvördighet och det resp. presteståndet så misshaglige Silfverstolpe; och man torde :således ej heller misstaga sig, om man anser hr friherre Palmstjerna hafva vändt sig åt samma håll, tör att efter hr Genberg erhålla anvisning på en minister som stod ännu värmare den prelatensiska majoriteten. Också kunde väl i detta hönseende svårligen en-lämpligare person upptäckas än domprosten doktor Reuterdahl. Men om denna egenskap af trogen bundsförvandt till sitt stånd och dess intressen icke kan frånkännas denn. v. ecklesiastikministern, så kan man dock säga att han såsom minister saknar alla öfriga egenskaper, d. v. s. som sträcka sig utöfver bekantskapen med de slags konsistoriel!a göromål, som beklagligt nog ej så obetydligt ingrediera i en svensk cklesiastikministers verksamhet. Deremot har man under hans förvaltningstid icke, såvidt oss är bekant, förnummit någon enda åtgärd, som vittnar att han ur något slags statsmannasynpunkt betraktar sitt embete eller har förmåga att inse, in mindre att bota, de många brister, :som ligga för öppen dag inom de särskilda grenarne af bans administration. Skärskåda vi t. ex. den alltmer och mer framstående fråzan om en ordnad relig onsfr het, finna vi hr Reuterdabl fullkomligt stationär. Visserlisen har han låtit nedsätta åtskilliga kommittger för att öfverse våra kyrkoböcker, i ydlig afsigt att återställa en hop gamla ordformler och dylikt, som för den upplysta förefaller nästan osmakligt, men likväl långt från tillredsställer den oupplyste. Visserligen har han varit nog tolerant att icke förbjuda den offentliga diskussionen vid de fristående prestmöten och religionsfrihetsmöten som under de sednare åren hållits; men deremot varsnar man icke något spår dertill, att hr ecklesiastikministern inser behofvet af förändrade Jagar och en friare kyrkoordning, såsom de enda medel att lugna de religiösa rörelser, hvilka äfven inom vårt Jand börjat rs rn