Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 3

tycka om att resa genom det efter solens nedgång. Det är ej ofredadt af röfvare, utan ef varelser ännu mycket värre — väålnaderna :f twvå munkar af Sanct Francisci-orden. Min säger att i den gamla, goda tiden, långt inaan klostren blefvo upphäfda, lemnade två munkar af Sanct Fraucisci-orden deras kloster för att tigga, De hade stor framgång, men då de återvände vid nattens inbrytande genom detta pass, började de tvista om det de hade samlat hvar och en, och båda påstodo att de gjort sin sak bäst; slutligen gingo de till skällsord och från skällsord till slag, och hvad tror ni dessa demoner till munkar gjorde? De togo af sina kappor och gjorde i ena ändan en knut, i hvilken de lade en stor sten, och med denna tröskade och bearbetade de hvarandra tills båda nedföllo döda. Ers excellens, jag vet ej hvilka äro de värsta plågor för oss, munkar, prester eller sparfvar, Må Gud bevara oss för onda fåglar tre: För alla munkar, prester och för sparfvarne; Ty sparfvarne de äta upp all säd vi så, Och munkarne de dricka upp allt vin vi få, Men presterna om vära vackra qvinnor släss; O Gud, för dessa foglarne förskona oss.r Vi fortsatte vår resa, men en vind började blåsa, medförande på sina vingar ett duggregn. Vi redo genom ett vildt, men pitoreskt land, och befunno oss vid nattens inbrytande vid foten af ett brant berg, uppför hvilket en smal ridväg förde genom en skog af höga träd. Långt innan vi uppnått topper., hade det blifvit fullkomligt mörkt och regnet ansenligt tilltagit. Vi famlade omkring i mörkret och ledde våra hästar, Som emelian.t jago på knä i anseeude till vägens slipprighet. Slutligen upphådde vi spetsen helbresda och skyndade raskt framåt, och inom en half timma befunno vi oss i Muros, en stor by, belögen just vid sluttningen på andra sidan af berget.