Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 2

visaren, sägande: här är din husbondes mulåsna; om du vill, kan du leda ned henne i denna afgrund, men hvad mig sjelf angär, tvår jag mina händer,. Mannen kastade sig, utan att svara ett ord, i sadeln och med ett vamos Perico dref han mulåsnan ned i hälvägen. Kom senor,, sade den med lyktan; ingen tid är att förlora, mitt ljus håller på att slockna och detta är det värsta ställe på hela vägen,. Jag ansåg det mycket troligt att han höll på att föra oss-till någon röfvarkula, hvarest vi skulle blifva mördade, men, tagande mod till mig, fattade jag min egen häst vid tygeln och töljde mannen ned utför hålvägen bland klippor och törnbuskar. Nedstigandet varade nära tio minuter, och innan vi hade fullkomligt slutat det, slocknade ljuset i lyktan och vi voro i ett nästan becksvart mörker. Uppmuntrade af vägvisaren, som försäkrade oss att det vore ingen fara, uppnådde vi slutligen en bäck, som brusade 1 djupet af bålvägen och genom hvilken vi voro tvungna att vada till knäet. Midt i vattnet såg jag upp och märkte en skymtaf himmelen genom trädens grenar, hvilka rundt omkring beklädde hålvägens branta sidor och alldeles öfvertäckte bäckens strömfåra; på ett ställe mera besynnerligt och mera uppfyldt med mörker och fasa befann sig aldrig någon resande. Efter ett kort uppehåll började vi klättra upp för den motsatta branten, som vi icke funno så tvärt nedstupande som den andra, och några få minuters ansträngning förde oss till spetsen. Kort derefter upphörde regnet, månen gick upp och kastade ett osäkert ljus genom den fuktiga dimman; vägen hade blifvit mindre brant och vi anlände slutligen framåt Morgoven till Rivadeo. Nå, ers excellens,, sade vägvisaren, som åtföljt oss från Ferrol, jag har fört er så långt som jag lofvade och en