Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 2

under det den andre skyndade med lyktan förut. Håll dig bakomp, sade Antonio till den förre, och på afstånd; vet dessutom en sak, att jag kan se lika bra bakom mig, som framför mig. Mon maitre, sade han till mig, jag tror ej att dessa män skola försöka göra oss något ondt, isynnerhet som de. ej känna hvarandra; det är likväl säkrast att åtskilja dem, ty detta är ett ställe och en tid, som kunde lätt fresta någon att begå både röfveri och mord. Regnet fortfor att falla oafbrutet, vägen var ojemn och brant, och natten var så mörk att vi endast otydligt kunde se bergen, som omgåfvo oss. En eller två gånger syntes vår vägvisare hafva tappat bort vägen; han stannade, mumlade för sig sjelf, lyftade högt upp lyktan och gick derpå långsamt och tvekande framåt. På detta sätt skredo vi framåt under tre eller fyra timmar; slutligen frågade jag vägvisaren, huru långt vi voro från Viveiro. Jag vet icke riktigt, hvar vi äro, ers excellens, svarade han, ehuru jag tror vi äro på vägen. Vi kunna likväl knappast vara mindre än två svåra mil från Viveiro. Då skola vi ej anlända före morgonen, afbröt Antonio, ty en gallicisk svår mil vill åtminstone säga två castilianska, och kanske anlända vi aldrig dit, om vägen går nedi denna afgrund,. Under det han talade, syntes vägvisaren nedstiga i jordens inelfvor. Stanna,, sade jag, hvart gå vi? Till Viveiro, senor,, svarade mannen, detta är vägen till Viveiro, det finnes ingen annan; jag vet nu hvar vi äro. Skenet från lyktan föll på vägvisarens mörka, röda anletsdrag, då han vände sig om, för att svara, under det han stod nagra alnar lägre, nere i en hålväg, öfvervuxen med tjocka träd, mellan hvilkas löfrika grenar en förfirligt brant stig nedgick. Jag afsteg från mulåsnan och lemnade betslet till den andre väg