Aftonbladet – 25 juli 1854, sida 2

till intet, vi måste derföre uppsöka en annan att uppfylla hans åliggande,. Utan att vänta ett svar, kastade han ned den kant broa, på hvilken han åt och försvann. Jag fick sedan veta att han gick till alcaldens hus och be gärde i drottningens namn en vägvisare för den grekiska ambassadören, som blifvit öfverraskad af natten på sin väg til Asturien. Efter ungefär tio minuter såg jag honom åter, åtföljd af ställets magistratsperson, som till min öfverraskning gjorde för mig en djup bugning och stod barhufvad i regnet. Hans excellens, skrek Antonio, beböfver en vägvisare till Viveiro. Personer af vår rang behöfva icke betala för de tjenster de fordra, men som hans excellens har ett hjerta fullt at godhet, vill han gifva tre pesetas åt den kompetenta person, som vill följa honom till Viveiro och så mycket bröd och vin, han mägtar äta och dricka vid sin ankomst,. Hans excellens skall blifva betjenad, sade alcalden; likväl, som vägen är lång och svår och det är mycket bretima bland bergen, synes det mig att utom brödet och vinet ers cexcellens icke kan göra mindre än erbjuda fyra pesetas åt den vägvisare, som vill beledsaga honom till Viveiro, och jag vet ingen bättre än min egen måg Juanito. Gerna, senor Alcalde, svärade jag; för fram vägvisaren, och den extra pesetan skall erhållas. Juanito kom snart med en lykta i handen; vi afreste genast. De två vägvisare började samtala på galliciska. Mon maitre,, sade Antonio, den nya skurken frågar den gamla, hvad ban tror vi hafva i våra kappsäckar,. Derpå, utan alt vänta mitt svar, skrek han: Pistoler, ni barbarer! Pistoler, som j skolen göra bekantskap med på eder bekostnad, om j icke upphören att tala på denna rotvilska och begagnen castilianskan. Gallieierna blefvo tysta och den förste vägvisaren gick bakefter 055,