Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 3

grep mig häftigt vid axlarne och drog mig ur sängen. Jag såg förvånad upp, och vid ljuset af den nedgående solen såg jag öfver mig ett vildt och groft ansigte af en äldre man med kroppsbyggnad som en jette, med stort skägg och polisonger och stora buskiga ögonbryn, klädd som en fiskare; i handen höll han en rostig musköt. Jag. Hvem är ni och hvad vill ni? Mannen. Hvem jag är gör litet till saken. Stig upp och följ mig, det är detta jag vill. Jag. På hvems befallning är det ni uppför eder på detta sätt? Mannen. På justicians af Finisterra befallning. Följ mig fredligt, Calros, eller det skall blifva värst för eder sjelf. Calros, tänkte jag, hbvad menar mannen? Jag ansåg dock klokast att lyda hans uppmaning och följde med honom utför trappan. Handelsboden och porten voro nu uppfyllda af Finisterras invånare, män, qvinnor och barn, de sednare mestadels nakna och med kroppar våta och drypande, troligen i hast ditropade från sina kaprioler i hafsvattnet. Den man, som jag försökt att beskrifva, röjde sig v;g genom hopen med ett utseende af myndighet. Då vi kommo ut på gatan, lade han sin tunga hand på min arm dock icke våldsamt. Det är Calros, det är Calros!, rtopade en hundrade röster; han har kommit till Finisterra och justician har fått tag på honom. Undrande hvad allt detta ville säga, åtföljde jag min beledsagare utför gatan. Allt efter som vi gingo framåt ökades folkmassan, som följde efter och bullrade och skrek. Till och med de sjuka fördes till dörrarne för att få kasta en blick på hvad som skedde och ett ögonblick få skåda den fruktansvärde Calros. Jag blef isynnerhet förvånad öfver den ifver, som en man,en krympling visade, som, oaktadt hans hustrus uppmaningar, blandade sig med mängden och sedan han tappat sin krycka, hoppade fram på ett ben ropande: Carracho! tambien voy yol Vi kommo slutligen till ett hus något större