Aftonbladet – 22 juli 1854, sida 2

Han gick in i ett värdshus, hvarifrån mycket vuller och skrik hördes, och återvände genast, underrättande mig att byn Finisterra var ungefär en och en half mil aflägsen. En man, tydligen berusad, följde honom till dörren, Tänker ni er till Finisterra, Cavalhieros?r ropade han. Ja, min vän, svarade jag; vi resa dit. Då kommer ni ibland fato de borrachos (en mängd fyllhundar),, svarade han. Tag er i akt att de ej spela er ett streckn. Vi fortsatte vår färd och tagande vägen öfver en sandig halfö bakom staden, uppnådde vi snart stranden af en ofantlig hafsvik, hvilkens nordvestra sida bildades af den vidtberyktade udden Cap Finisterra, som vi nu sågo framför oss, sträckande sig långt ut i hafvet. På en strand af bländande hvit sand skyndade vi mot udden, målet för vår resa. Solen sken klart, och hvarje föremål belystes af desg strålar. Hafvet låg framför oss som en stor spegel, och vågorna som bröto mot stranden voro så små att de knappast förorsakade något buller. . Det var middag då vi uppnådde byen Finisterra, bestående af omkring hundrade hus och byggd på södra sidan af halfön, just innan den reser sig till detta stora, grofva hufvud, som kallas Cap Finisterra. Visökte förgäfves efter ett värdshus eller venta, hvarest vi kunde logera in vår mulåsna; ett ögonblick trodde vi oss hafva funnit ett sådant och hade redan bundit mulåsnan vid en krubba, men då vi gingo ut, blef den genast löst och drifven ut på gatan. De få personer vi sågo syntes stirra på oss på ett besynnerligt sätt, Vi brydde oss likväl föga om dessa omständigheter, utan gingo framåt på den krokiga gatan, tills vi ändtligen fingo taga in hos en castiliansk handlande, som någon händelse hade fört till detta hörn af Galicien, — verldens ända. Vår första omsorg var att fodra mulåsnan som nu började visa stora tecken till trötthet. Vi begärde derefter någon föda för oss sjelfva och inom ungefär en timme tillagades enftemligen välsmakande fisk, nyss upptagen ur haf