Aftonbladet – 21 juli 1854, sida 2

rida på dimman och bära ljus i sina händer. Jag säger er rakt fram, min herre, att om vi möta denna samling af själar, skall jag lemna er med ens och springa och löpa tills jag dränker mig i hafvet någonstädes omkring Muros. Vi kunna ej uppnå Corcuvion denna natt; mitt enda hopp är att vi kunna finna någon choza på dessa hedar, hvarest vi kunna gömma våra hufvuden för estadinha. Natten inbröt innan vi uppnått hedens slut; ingen dimma uppsteg likväl till min vägvisares stora glädje, och ett hörn af månen belyste till en del våra steg. Vår belägenhet var likväl bedröflig nog: vi voro på den vildaste hed i Spaniens vildaste provins, okunniga om vägen och framskridande, vi visste knappast hvart, ty min vägvisare förklarade litet emellan att han ej trodde att något Finisterra funnes till och om det verkligen funnes, vore det något litet berg, utsatt på en karta. Då jag tänkte på denne vägvisares karakter, gaf detta mig föga uppmuntran; han var tydligen blott till hälften klok och greps ibland enligt hans egen bekännelse af paroxysmer, som föga skilde sig från galenskap; hans vilda flykt af nära tre mil på morgonen utan någon synbar orsak och slutligen hans vidskepliga och tokiga fruktan att möta de dödas själar på heden, i hvilken händelse han hade för afsigt att, såsom han sjelf sade, öfvergifva mig och springa till hafvet, verkade häftigt på mina nerver, Jag betänkte äfven att det kunde vara mycket möjligt att vi voro på väg hvarken till Finisterra eller Corcuvion, och jag beslöt Jerföre att gå in i första koja vi kunde finna, heldre än att löpa fara att bryta halsen af mig genom att tumla ned i någon afgrund. Ingen mensklig boning sågo vi likväl till; heden syntes utan gräns, och vi vandrade framåt tills månen försvann och vi voro lemnade i ett nästan fullkomligt mörker. Slutligen kommo vi till foten af en brant backe, uppför hvilken en stenig och otydlig gångstig syntes leda. Kan detta varå vår väg? sade jag till vägvisaren. (Forts. följer.)