EN BIBELKOLPORTÖR SPANIEN. ) Min. belägenhet, ehuru kanske roande för läsaren, var mycket kritisk för mig sjelf. Ridande på ett skenande djur, öfver hvilket jag ej hade någon styrsel, sprängde jag framåt på en farlig och okänd väg. Jag kunde ej upptäcka minsta skymt af min vägvisare, ej eller red jag förbi någon, af hvilken jag kunde erhålla någon upplysning. Men i sjelfva verket störtade mulåsnan framåt med sådan hastighet, att om jag äfven mötte eller hann upp någon person, kunde jag knappast hoppas kunna utbyta ett ord med honom. Är mulåsnan åresserad till detta ? tänkte jag för mig sjelf. Springer den med mig til någon röfvarkula, hvarest jag skall blifva mördad eller följer den blott sin herre af instinkt? Men dessa misstankar lemnade mig snart ; mulåsnans hastiga lopp saktades, den syntes hafva förlorat vägen. Den såg sig bedröfvad omkring; slutligen då den kom till ett sandigt ställe, satte den sina näsborrar mot marken och kastade sig derpå hastigt omkull och tumlade omkring på äkta mulåsnesätt. Jag blef dock icke skadad, utan begagnade mig ögonblickligt af detta tillfälle att sätta betslet i djurets mun, hvilket förut hade blifvit hängande på dess hals; jag steg derpå åter upp för att söka efter vägen. Denna fann jag snart och fortsatte derpå min ridt en temligen lång stund. Vägen gick öfver en hed, ställvis beväxt med buskar och här och aer beströdd med stora stenar eller rättare klippor. Jag skyndade förbi flera personer, män och qvinnor, som sågo på mig med förvåning, undrande troligen hvad en person af mitt utseende kunde hafva för sig utan en vägvisare på ett så ödsligt ställe. Jag frågade två qvinnor, som jag mötte, om de 1) Se A. B. MM 155, 156, 158, 160, 161, 163, 164 och 165,