Aftonbladet – 20 juli 1854, sida 3

—— — SR —— sigte tills jag blef nästan orolig, fruktande att lifvet hade lemnat denna uttröttade och fatiguerade kropp. Då jag skakade honom något häftigt vid axeln uppvaknade han långsamt, öppnade sina ögon med en förvånad blick och tillslöt dem åter. För några minuter var han tydligen omedveten om hvar han var. Då jag ropade till honom och fråzade om han hade för afsigt att sofva hela lagen i stället att föra mig till Finisterra, reste han sig dock på sina ben, ryckte åt sig sin hatt, som låg på bordet, och rusade ögonblickligt på dörren, utropande: Ja, ja, jag sommer ihåg — följ mig, kapten, och jag skall föra er till Finisterra på ögonblicket. Jag såg efter honom och märkte att han skyndade hastigt bort i den riktning, i hvilken vi hittills hade rest, Stanna, ropade jag, stanna! Tänker ni lemna mig här med mulåsnan? Stanna! Vi hafva ej betalt räkniugen. Stanna! Han vände likväl ioke om hufvudet för ett ögonblick och inom mindre än en minut var han ur sigte. Mulåsnan, som var bunden i ett hörn af stugan, började nu gnägga på ett förfärligt sätt, kasta sig ned och resa upp svans och man på det mest besynnerliga vis i verlden. Den: ryckte och drog på sitt halsband, så att hg fruktade den skulle strypa sig. Qvinna,, ropade jag, hvar är ni och hvad är meningen: med allt detta? Men värdinnau hade Efuere försvunnit och ehuru jag sprang omkring chozan och skrek mig hes, hördes intet svar. Är jag då omgifven af besatta 2 ropade jag och kastade en peseta På bordet, löste halebandet och försökte införa betslet i mulåsnans mun. Detta fann jag likväl omöjligt att verk ställa, ty mulåsnan rusade, så fort hon kände sig lös, med ens till dörren, oaktadt de bemits danden jag gjorde för att averhålla henne. Om du öfvergifver mign, sade jag, är jag just i en vacker belägenhet; men det finnes ett botemedel för allt! hvarpå jag sprang i sadeln, och i ögonblicket förde mig mulåsnan i flygande galopp i, såsom jag förmodade, riktningen af Finisterra, (Forts.)