Aftonbladet – 20 juli 1854, sida 3

mycket besökt af personer från San Jago och vände oss derefter mot nordvest samt gingo förbi ett berg, som reste sig majestätiskt öfver våra hufvuden; dess topp var betäckt med nakna och afbrutna klippor, under det att på vår högra sida, på andra sidan af en rymlig dal, en hög bergskedja reste sig. På spetsen af denna bergskedja visade sig höga torn, hvilka min vägvisare sade mig tillhörde Altemira, en gammal och förstörd borg, fordom residenset för grefvarne af detta namn. Vi vände oas nu rakt åt vester och voro snart i djupet af ett brant och vildt pass, som förde oss till högre trakter. Uppstigandet kostade oss nära en half timma och terrängens svårigheter voro så stora, att jag mer än en gång lyckönskade mig atthafva lemnat mina hästar efter mig. Pen lilla mulåsnan klättrade deremot, van vid dylika vägar, modigt uppåt och förde oss verkligen välbehållna till brantens spets. Här trädde vi in i en gallicisk choza eller koja, för att hvila oss sjelfva och mulåsnan. Denna sistnämnda åt något majs, under det vi tvåfotingar trakterade oss med broa och aguardiente, som en qvinna, hvilken vifunno i huset, ställde framför oss. Jag gick ut under ett par minuter för att betrakta landets utseende och vid min återkomst fann jag vägvisaren tungt insomnad på bänken, hvarest jag lemnat honom. Han satt alldeles rak med ryggen mot väggen och med sina ben hängande tre tum öfver golfvet, ty de voro för korta att räcka ned. Jag stirrade på honom åtminstone fem minuter, under det att han njöt en sömn, till utseendet Jika lugn och djup som döden. fans utseende påminde mig starkt om dessa grofva ansigten af helgon och abboter, som man ibland fär se i nischerna af förstörda klostermurar. Icke den minsta skymt af lif fanns i hans ansigte, som, hvad firg och oföränderlighet angår, syntes vara af sten och var likaså groft och hårdt som ett af stenhufvudena på Icolmhill, hvilka hafva trotsat stormarne under tolfhundrade år. Jag fortsatte att se på hans an