Aftonbladet – 20 juli 1854, sida 2

honom om min afsigt. Han sade att han had: en förträfflig bergmulåsna till min dispositiot och att han sjelf skulle åtfölja mig, men har anmärkte på samma gång att det var en för. skräckligt svår resa för både menniskor och djur och att han väntade att blifva betalc i proportion derefter. Jag samtyckte at gifva honom hvad han begärde, men med det uttryckliga vilkor att han skulle uppfylla sitt löfte att sjelf åtfölja mig, emedan jag ej ville anförtro mig fyra ell r fem dagar bland bergen åt hvilken dålig person från staden som helst, som han kunde utvälja och som mycket möjligt kunde spela mig något elakt streck. Han svarade med det uttryck spanjorerna oföränderligt begagna, då de se tvifvel eller misstroende: No tengo usted cuidao (var icke bekymrad), jag skall gå sjelf. Då jag sålunda såsom jag trodde på eti fullkomligt tillfredsställande sätt arangerat saken, intog jsg en liten aftonmåltid och begaf mig kort d rpå till hvila. Jag hade tillsagt alguiladorn att väcka mig klockan tre om morgonen, men han kom ej förr än fem, hafvande såsom jag förmodade sofvit öfver, hvilket jag äfven sjelf gjort. Jag skyndade upp i hast, klädde mig och lade några få saker i en kappsäck, icke förglömmande det Nya Testamente (d:t sista jag hade qvar), som jag beslutat gifva Finisterras invånare. Jag skyndade derpå ut och såg alquiladorn, som höll mulåsnan eller jacan vid betslet. Den var ett vackert litet djur, ögonskenligen starkt och fullt af eld, utan ett enda hvitt hår på sin kropp, som var lika svart som en korps vingar. Bakom den stod en figur af det tvåfota slaget af ett besynnerligt utseende, vid hvilken jag likväl i detta ögonblick ej fästade någon uppmärksamhet, men om hvilken jag i det följande skall få mycket att söga. Sedan jag frågat alquiladorn om han var färdig att afresa och fått jakande svar, 10g jag farväl af Antonio och sättande mulåsnan 1 rörelse, skyndade vi ur staden och togo först vägen till San Jago. Då jag såg att