Aftonbladet – 19 juli 1854, sida 3

en lägre ständpunkt än i trakten kring Jerusalem. Staden bebos i:stor myckenhet af judar, af hvilka många lefva på almosor af sina trosförvandter i hela den öfriga verlden. De äro i hög grad fattiga, tröga och lata. Landet rundtomkring eges af araberna, hvilka hata de kristna mycket, men judarne ännu mer. Araberna äro de sämsta landtbrukare i verlden. Deras äkerbruksredskaper äro så otympliga och simpla, att ett exemplar af dem skulle till och med sätta en bomullsodlare i Södra Carolina i förvåning. Mänga tro att jordmånen uti Palestina i allmänhet är af en särdeles klen beskaffenhet. Ingenting kan vara mindre öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Landet eger stor skiljaktighet i klimat, härrörande af dess olika höjd. Jordan-dalen, utmed Döda hafvet, ligger 1312 fot lägre än Medelhafvet, under det att berget Libanon uppstiger ofvanom gränsen för den eviga snön, hvilken gräns här ligger 9300 fot öfver hafvet, så att här är evig vinter, medan Jordandalen beständigt ätnjuter ett tropiskt klimat, och mellan dessa bäda punkter träffar man hela mångfalden af de tempererade zonernas alster. Jordmänen i det inre af landet, isynnerhet i grannskapet af Jerusalem, består till hufvudsaklig del af en ljus, kalkblandad lera, vid hafskusten och på slätterna vid Saron afen mörk lera, som är utmärkt bördig och lemnar årligen tre skördar af sådane växter som hinna mogna inom den tiden. Jorden frambringar godt hvete, korn, hafra, potates o. s. v., och afkastningen är ungefär lika med hvad den är i Connecticut. Bomull har här producerats af lika godhet och med lika stor afkastning pr acre som på de bäst belägna planteringarne här i landet. Frukter af mångfaldigt slag hinna här till en stor fullkomlighet. Drufvorna äro isynnerhet ypperliga, och persikor, granatäpplen, aprikoser, plommon, oliver, fikon, oranger och meloner finnas i riklig mängd. Klimat, jordmån, produkter — allt sammanlagdt — göra detta till ett land, der man gerna skulle vilja slå ned sina bopäålar. Manfkan få köpa den rika jorden i närheten af Jaffa för ett pris som motsvarar sex eller åtta dollars för engelsk acre. Till allt detta kommer likväl en omständighet, som hittills har afskräckt kolonister från att söka sig ett hem der, och draga nytta af dess rika, naturliga hjelpkällor. Landet eges af araberna, hvilka stå på en föga högre bildningsgrad än indianerna i vär verldsdel. Tid efter annan hafva missionärer, såväl från Eng land som Amerika, försökt att verka i Palestina, men enda följden af deras bemödanden har varit — icke att de lyckats omvända någon, utan fastmer att göre hvar och en förhatlig som försöker tala med dem om ena bättre religion än deras. För två är sedan gjordes ett försök i en annan rigtning att förbättra invånarnes i Palestina belägenhet. Sju amerikanare, försedda med plogar och annan redskap, samt amerikansk utsädesspanmål, slogo sig ner på en jordbit sju mil från Jerusalem, en mil från Betlehem, och lagade sig i ordning att bruka jorden på amerikanskt vis. Stället der de slogo sig ned läg i Artosdalen, just der en af Salomos trädgärdar hade varit belägen. Deras vänner i staden gjorde stora invändningar emot att de skulle bosätta sig så aflägse och rådde dem, om det var .deras fasta beslut att egna sig åt landtbruk, att de likväl skulle bo i staden, för att ej utsätta sig för araberna. Men detta öfverensstämde icke med deras planer; de bosatte sig derföre på landet och började genast sina arbeten; de djupplöjde med en af våra bästa plogar, harfvade med en jerntandad harf, sådan man förut aldrig sett der, sådde kora, hvete, hafra och ärter, satte bönor, potäter och alla slags trädgårdsväxter; med ett ord, de inrättade ett fullkomligt amerikanskt landtbruk. Deras arbeten, långt ifrån att uppväcka arabernas afund, väckte hos dem ett lifligt intresse, och zyheterna om hvad amerikanarne förehade i Salomos trädgård, hvilka underliga åkerbruksredskap de begagnade, hur fredliga och stillsamma de voro, aldrig talande ett ord om sin religion, allt detta spridde sig med vindens hastighet, och besökande kommo fjerrar och när ifrån, för att se och undra. Timmermannens och smedens arbeten voro ej hvad de minst förvänades öfver. Den hastighet hvarmed den sistnämnde uppglödgade sitt jern och hamrade det till just den form han önskade — det var mer än de kunde begripa. En dag fick gärden besök af tjugufem scheiker, hvilkasbesågo all åkerbruksredskapen, fältet hvarpå den användes och verkningarne som deraf frambringades, de betraktade skördarne som voro sä långt öfver hvad de någonsin förut hade sett, och slogo sedan sina hufvuden tillsamman för att rådpläga öfver de märkvärdiga saker de varit vittnen till. Slutet blef att det der amerikanska folket måste ega en särdeles förträfflig religion — ty denna lägga araberna till grund för sina omdömen om personers karakter och värde. Flera af dem anhöllo genast om att få sina söner insatta der för att lära sig amerikanskt landtbruk, och hade ej heller nägonting emot att de undervisades i de första styckena af den amerikan ska religionen; ty säkerligen måste det vara en god religion, sade de, eftersom de sjelfva äro ganska godt folk och Gud välsignar deras arbeten mer än någon annans i hela Palestina. Det skulle numera icke varit rådligt för någon att på något sätt förolämpa de amerikanska jordbrukarne, sedan de hade scheikerna och alla de förnämsta i landet på sin sida, och intresserade för deras framgäng. Enär några svårigheter uppstodo i afseende på besittningsrätten till den egendom i Artosdalen, der den lilla kolonien först började sina arbeten, flyttade den likväl förlidet år till slätterna vid Saron, der de hafva fått en stadigvarande bostad, och antalet utgöres nu af tio amerikanare, män och qvinnor, samt två tyskar. En af dem var för några dagar sedan på vår byrå; det är af honom vi erhållit dessa fakta. Han talade med full tillförsigt om framgängen af deras planer, och var öfvertygad om att man på denna väg skulle slutligen kunna åt civilisationen och kristendomen itervinna dessa för hvarje kristen dyrbara trakter. mk SA AR RE TA SA KK SNR RN