Aftonbladet – 19 juli 1854, sida 1

STOCKHOLM, ten 19 Juli. Vi ha redan ofta varit i tillfälle att visa hvilket uppseende de prof på religiös intolerans, som Sverge ännu i sednare hälften af det nittonde århundradet gifvit den civiliserade verlden, väckt i utlandet. Det är bekant, att de evangeliska församlingarne i flera andra länder ansett det nödigt, att inför det kristna Europa protestera emot, att den evangeliska kyrkan förblandades med den intoleranta statskyrkan i Sverge och frånsäga den evangeliska oekännelsen all skuld för de förföljelser som i dess namn och som det heter för dess upprätthållande ännu kunna utöfvas i vårt land. Man vet med hvilken uppmärksamhet utlandet följt de rättegångar, som här utförts i 8. k. religionsmål samt de förhandlingar som inom lagstiftningen egtrum i religionsfrihetsfrågan. Genom ett oss tillsändt nummer af franska tidningen Archives du Christianisme, äro vi i tillfälle att lemna några nya bidrag till kännedomen om huru de evangeliska kyrkorna i utlandet betrakta våra kyrkliga förhållanden. Svenska kyrkans primas, h. h. erkebiskopen, framstår genons de upplysningar som der lemnas, i en lindrigast sagdt högst besynnerlig dager. En i Paris hållen församling af delegerade från de evangeliska församlingarne i Frankrike, har, enligt ett tillkännagifvande i Journal de Debats för den 23 Maj detta år, till H. M. Konungen afsändt följande skrifvelse, som af församlingen hade blifvit enhälligt antagen: Till Sverges Konung. Sire! En samling kristna, själasörjare, äldste och diaconi, tillhörande Frankrikes särskilda protestantiska kyrkosamfund och nu närvarande vid det årliga kyrkomötet i Paris, vågar ställa till Ers Maj:t en vördnadsfull anhållan i den tros namn, som de göra sig en ära af att jemte Ers Maj:t bekänna. Vi hafva förnummit, att åtskilliga af Ers Maj:ts undersåter blifvit anklagade och dömde derföre att de förrättat sin gudstjenst utom den svenska statskyrkans former och utanför templens murar, oaktadt de fortfarande hålla fast vid Jesu Christi evangelium. Vi hafva likaledes förnummit, att andra medborgare i Ers Maj:ts rike blifvit anklagade och landsförvista derföre att de öfvergått från den protestantiska till den romerska bekännelsen. Sverges lagar — vi veta det — rättfärdiga dessa stränga ätgärder. Tillåt, Ers Maj:t! att vi med uppriktigt hjerta uttrycka för Yrs Maj:t den smärta vi kändes då vi emottogo dessa underrättelser och förnummo det iniryck de gjorde ej blott i vårt fädernesland, utan i hela det civiliserade Europa. Evangelium, hvilket alla reformatorer, i likhet med oss, erkänt som det gemensamma rättesnöret för vår tro, lär oss att Christus på det bestämdaste ogillade att man för hans sak använde andra än öfvertygelsens vapen. En kristlig lagstiftning bör, liksom ban, äfven ogilla det och ej tilläta en kyrka, som bekänner sig tillhöra honom, att anlita nägra tvångsätgärder. Om Christus förbjöd sina apostlar att sätta sig upp emot menniskor, skola hans lärjungar, skola protestantiska kristna vägra att som bröder erkänna protestanter, som afsöndra sig från deras tempel, från deras kyrkobruk, utan att afsöndra sig från Evangelium? Hvad de romersk-katolska angår, så ehuru vi erkänna att det är öfverhetens rätt och pligt att stäfja den romerska kyrkan, när hon söker inkräkta på den makt Gud gifvit öfverheten i handen; och ehuru yi äro färdiga att uppstå som en man för att protestera mot hennes villfarelser, veta vi äfven hvilka förföljelser och lidanden deras kyrka och de grundsatser hon hyllar tillfogat vår, och det är just derföre som vi bedja Gud att vär ärofulla reformerade kyrka i detta hänseende ej må hafva det minsta sken aflikhet med henne. Tillåt derföre, Ers Maj:t! att en samling af kristna, till större delen härstammande frän de protestantiska familjer, hvilkas lidanden man med skäl kan säga ha förskaffat Frankrike en lagstiftning som försäkrar alla om fri religionsöfning, tillåt att denna samling för Ers Maj:t vördnadsfullt uttrycker den önskan, att Sverges lagstiftning mätte bringas i Öfverensstämmelse med grundsatser, som på samma gång ega stöd uti evangelium och i andra folks erfarenhet.