Aftonbladet – 18 juli 1854, sida 2

eldbränder. Hvad tänken j väl den rasande besten gjorde? I stället att hålla sig efter vägen, vände hon sig justi den riktning, i hvilken vi voro; der var ingen hjelp, så att vi stodo stilla. Jag var den förste på terrassen och bredvid mig gick hon så nära, att jag kände hennes hår snudda vid mina ben; hon brydde sig likväl ej om mig, men skyndade framåt, hvarken seende till höger eller venster, och alla de andra vargarne sprungo förbi mig, utan att göra mig den minsta skada eller ens se på mig. Ack, att jag kunde säga detsamma om min stackars följeslagare, som stod längre bort och var, som jag tror, mindre i demonens väg än jag; hon hade nästan gått förbi honom, då hon hastigt vände sig till hälften om och bet honom. Jag skall aldrig glömma hvad som följde: inom ett ögonblick voro ett dussin vargar på honom, slitande sönder honom lem ifrån lem med tjut, lika ingenting annat i denna verld... efter några få ögonblick var han uppslukad, ingenting var qvar utom hufvudskålen och några få ben. Derefter skyndade de vidare på samma sätt, som de kommo. Stor orsak hade jag att vara tacksam, att fru varginnan brydde sig mindre om mig, än om min stackars kamrat. Lyssnande till detta och dylika samtal, föll jag i en slummer framför elden, hvilken varade temligen länge, men slutligen väcktes jag af en röst, som högljudt utropade: Alla äro fångna! Just dessa voro de ord, som, uttalade af Antonio, förskräckte zigenaren på heden. Jag såg omkring mig; sällskapet bestod af samma personer, till hvilkas samtal jag hade lyssnat, innan jag föll i sömn, men tiggaren förde nu ordet och han deklamerade med stor häftighet. Förlåt mig, Caballero, sade jag, men jag hörde icke början af eder berättelse. Hvilka äro de, som hade blifvit fångade? Ett band förbannade Gitånos, Caballero, svarade tiggaren, återgifvande mig den artighetstitel hvarmed jag hedrat honom. Under mer än fjorton dagar hafva de ofredat vägarne på Castiliens gränser, och många hafva de re