Aftonbladet – 18 juli 1854, sida 2

det sätt, på hvilket det sista ordet, bueno, blef uttaladt. Jag hade hört något liknande förut, men hvarest eller när, kunde jag ingalunda ihågkomma. En paus följde nu; figuren gick förut med den mest fullkomliga likgiltighet och tydligen med ingen benägenhet att börja ett samtal. ! vÄr pni icke rädd,, sade jag slutligen, vatt resa på dessa vägar i mörkret? Man har sagt att häromkring finnas röfvare., Är Di ej snarare rädd,, svarade figuren, natt resa dessa vägar i mörkret? ni, som ej känner landet, som är cn fremling, en Engelsman!s . ;Huru kan ni veta att jag är engelsman? frågade jag, mycket förvånad. Det är ej någon svår sak, svarade figuren; ljudet af er röst var tillräckligt, för att säga mig det.s Ni talar om röster,, sade jag; -kanske möjligen ljudet af er egen röst kunde säga mig hvem ni är? pDet skall den icke göra, svarade min följeslagare; ni vet ingenting ora mig — ni kan ej veta något om mig. nVar icke säker på det, min vän; jag är bekant med många saker, hvarom ni förmodar att jag ej vet det ringast.n Por exemplos, sade figuren. Till exempel,, sade jag; ni talsr tvenne språk. Figuren gick vidare, syntes tänka ett ögonblick och sade derpå långsamt: buenop. Ni har två namn, fortsatte jag; det ena för huset, det andra för gatan; båda äro goda, men det, hvarmed ni kallas hemma, är det ni tycker mest om. . Mannen gick ungefär tio steg på samma sätt som förut; helt hastigt vände han sg om, tog burrans betsel i sin hand och stannade henne. Jag kunde nu fullständigt be. trakta hans ansigte och figur, och dessa skarpa drag samt denna herkuliska gestalt besöka mig ännu ibland i mina drömmar. Jag ser honom stående i månskenet, stirrande mig i ansigtet med sina djupa, lugna ögon.