Aftonbladet – 18 juli 1854, sida 2

sande gentlemen lika er varit, som de hafva röfvat och mördat. Det synes liksom ziguenarpacket sökte draga fördel af dessa oroliga tider och rotade sig tillsammans. Man säger, att de zigenare, om hvilka jag talar, väntade flera af deras bröder, för att förena sig med dem, hvilket är troligt nog; ty alla zigenare äro tjufvar. Prisad vare Gud, att de hafva blifvit besegrade, innan de blefvo för fruktansvärda. Jag såg sjelf huru de fördes till fängelset. Gud vare lofvad! Todos eston presos (alla äro tagne). ,Gåtan är nu löst, sade jag för mig sjelf, och började expediera min måltid, som nu var färdig. Nästa dags resa förde mig till en ansenlig stad; hvilkens nämh jag har glömt; den är den första i Nya Castilien i denna riktning. Uppstigande före dagningen fortsatte jag min resa under hopp att innan natten kunna uppnå Talavera, som män sade mig var fem mil aflägset. Vägen gick öfver en oafbruten slätt, till största: delen betäckt med olivträd. På venstta sidan reste sig likväl på ett kort afstånd skyhöga berg, som jag redan har omnämnt. De sträcka. sig mot öster i en till utseendet oafbruten kedja, med hvilken vägen, på hvilken jag red) gick pårallelt; dessa bergspetsar och sidor voro betäckta med bländande-snö, och blåsten, som kom ifrån dem öfver: de stora melankoliska slätterna, var af skarp kyla. Under hela dagen pådref jag burran ifrigt och stannade blott en gång för att fodra henne; rhen detta oaktadt inbröt natten och jag var ännu en mil från Talavera. Då solen gick ned, blef kölden skarp, jag drog den gamla zigenarkappan, som jag ännu bar, tätare omkring mig. men jag fann den alldeles ur stånd att beskydda mig för kölden, Vägen, som gick öfver slätten, var icke mycket tydlig och blef i mörkret ännu svårare att finna, isynnerhet som korsvägar, ledande till särskilda ställen, ofta mötte. Jag skyndade dock framåt på bästa sätt jag kunde och då jag blef tveksam om kosan jag borde taga, lät jag alltid