Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 3

Det är ej ofta händelsen, sennor resandep, sade herden; han aktar sig nog och kastar sig sällan i olyckan. Och hvad angår anfalla honom, är detta ingalunda någon behaglig sak; han har både tänder och klor, och en hund eller menniska, som en gång känt dem, vågar sig ej gerna nära honom. Dessa mina hundar skulle med gladt mod hvar och en anfalla ensam en björn, ehuru han är ett det starkaste djur, men jag har sett dem springa tjutande bort från en varg, äfven om två eller tre af oss vore tillstädes för att uppmuntra dem. En farlig person är vargen, sade den andre herden, och lika så listig som farlig 3 hvem vet mer än han? Han känner det sårbara stället hos hvarje djur; se till exempel, huru han kastar sig på oxens hals, slitande upp ådrorna med sina förfärliga tänder och klor. Men anfaller han hästen på detta sätt? Jag tror det icke.n Visserligen icke, sade den andra herden; han är en för skarpsinnig domare; raen han kastar sig på honom bakifrån och afbiter knäsenorna i ett ögonblick. O, hästens fruktan, då han kommer nära vargens boning! Min husbonde red en dag i despabladon, på andra sidan om passet på sitt vackra andalusiska sto, som hade kostat honom femhundra dollar; hastigt stannade hästen och svettades och darrade, liksom en qvinna, som håller på att. svimna. Min husbonde kunde icke märka orsaken, men snart fick han höra ett skri kande och tjutande i buskarne, hvarpå han afsköt sin bössa och skrämde Vargarne, som flydde bort; men han säger, att hästen ej ännu har blifvit tullt fri från sin fruktan., (Forts., följer.)