Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 3

ten var svår, emedan floden af det sista regnet var häftig och uppsvälld. År jag i Nya Castilien? frågade jag firjmannen, då vi uppnådde andra stranden. Ragan (gränsen) är många mil härifrån,, svarade färjmannen; ni ser ut att vara en fremling. Hvarifrån kommer ni? Från England, svarade jag och utan attvänta ett svar, sprang jag upp på burran och skyndade framåt. Burran böjde sina fötter på ledigåste sätt och förde mig efter nattens inbrott till en by ungefär två mil från flodens strand. Jag gick in i ventan (värdshuset) hvarest var en stor eld, bestående af större delen af en olivträdsstam; sällskapet var mycket blandadt: en jägare med hans escopeta (bössa), några herdar med ofantligt stora hundar af det slag, för hvilket Estremadura är ryktbart; en blesserad goldat, nyss äåterkommen från kriget och en tiggare, som sedan han anropat vår barmhertighet för Maria Santissiraas sju sår, satte sig ned ibland asg och undfägnade sig med oss helt ogeneradt. Värdinnan var en verksam, sysslande qvinna, som kokade min aftonmåltid, hvilken bestod af de foglar, jag hade köpt i Jaraicejo och hvilka zigenaren, då jag tog afsked af honom, hade uppmanat mig taga med mig. Under tiden satt jag vid elden, lyssnande till sällskapets konversation. Jag önskade jag vore en varg, sade en af herdarne, eller i sanning något annat, än vad jag är. Vårt lif är just hyggligt, ute på fältet ibland carascales, lidande hetta och köld för en peseta om dagen. Jag önskade jag vore en varg; han lefver bättre än en stackare till fåraherde.n Men han lefver ofta dåligt, sade jag; sherlen och hundarne falla öfver honom, och då oetalar han sin djerfhet med förlusten af sitt ufvud,