Aftonbladet – 15 juli 1854, sida 1

STOCKHOLM, cen 15 Juli. Korrespondens-artikel från krigsteatern vid Denau. (Från Aftonbladets korrespondent.) Siebenbirgisk-Wallachiska gränsen den 1 Juli 1854. Ni har redan på annan väg erhållit bekräftelse på de förutsättningar jag i mitt sista bref gjorde, och erfarit, att Silistrias belägring blifvit formligen upphäfd och att ryssarne äro stadda på reträtt. För de ryska offcerarne och soldaterna, som vid tanken på den order, som czaren förut gifvit att Silistria måste tagas till hvarje pris, med den för ryssarne egendomliga slöa undergifvenheten väntade att finna sin graf vid Silistrias skansar, kom denna befallning om återtåg helt oförväntad; de trodde knappt sina öron och betraktade hvarandra med stum förvåning. När nu ryssarne i all hast anträdde sitt återtåg, och turkarne i Silistria märkte detta och genom sina talrika spioner bland traktens inbyggare fingo närmare underrättelser, så dundrade på en gång alla fästningens batterier; det var turkarnes glädjeskott och afskedshelsning till de bortdragande, men tillika så skarpa och välriktade skott, att ännu ett stort antal ryssar, som trodde sig ha undgått döden vid Silistria, funno sin undergång på bulgarisk jord eller i Donau och icke uppnådde venstra Donaustranden. MNederlaget blef så mycket större, som turkarne på särskilda punkter ryckte ut med ridande batterier från fästningen och skansarne och ryssarnes återtåg här och der blef försinkadt, emedan de måste skaffa sitt tunga artilleri öfver Donau. Det ryska arriergarde, som betäckte artilleriets återtåg, skall vid detta tillfälle till stor del ba blifvit nedgjordt. När underrättelsen om ryssarnes verkliga aftågande från Silistria, trots allt i början försökt förhemligande, utbredde sig såsom en löpeld i Bucharest, råkade hela staden i en utomordentlig rörelse och spänning, isynnerbet som det sades, att den wallachiska milisen under ryskt befäl skulle föras med till Moldau. En vän i Bucharest skrifver till mig: )Denna underrättelse har satt alla patrioter i Bucharest i den största bestörtning, emedan man icke vet hvad det skall bli af soldaterna. Vår stad företer en ganska egen bild, det är ett virrvarr, ett kaos, som ej kan beskrifvas. Det antiryska eller nationella partiet jublar, medan det ryska bekymmersamt och sorgfullt skakar hufvudet och så fort som möjligt ärnar begifva sig på resor; men hvart? Till Moldau och ännu längre, öfver Pruth, vilja de väl dock icke; äfven dessa menniskor ha eh viss respekt för att så hals öfver håafvud komma in i det heliga Ryssland; de blicka med längtan mot norden och rikta sin kosa mot de Siebenbirgiska bergen samt tro, att E de blott befinna sig på andra sidan om dessa skola de vara i säkerhet. I detta ögonblick kommer Metropoliten med de förnämsta bojarerna tillbaka från ett besök hos generalen baron Budberg; de hade gått dit, för att få höra, om ryssarne verkligen skola lemna Bucharest, hvarpå generalen förklarade, att han hade sig ingenting bekant om ett utrymmande af Bucharest. Äfven derom, att wallachiska milisen skulle göras mobil under ryskt kommando, påstod sig generalen ingenting veta. För öfrigt vilja de wallachiska officerarne icke träda i rysk krigstjenst, utan hellre låta ställa sig för krigsrätt, än frivilligt lemna sitt fädernesland. För ögonblicket vet man allsintet derom hvad den närmaste framtiden skall bringa oss. Skola turkarne eller österrikarne besätta landet, detär dagenssstora fråga. Förskräckligt vore det isynnerhet för