Aftonbladet – 14 juli 1854, sida 1

här passerar intet. I politiskt hänseende herrskar stillastående, man afvaktar händelserna, man lefver icke: man endast vegeterar. Men om ett sådant sakernas tillstånd varar längre, så träder det i stället för fakta, blir sjelf ett faktum, hvilket sem hvarje annat förtjenar att iakttagas. Man väntar, sade jag; det är o:det. Folket väntar hvad regeringen skall göra, och regeringen väntar på utlandet, i det den dock samtidigt härmed håller skarp utkik på folket. Det är ett tveksamhetens tillstånd, som vi ännu aldrig sett maken till, och som är farligt, högst farligt, antingen villrådigheten slutar med att sjunka tillsammans i dåsighetens sömn eller vid tillfälle plötsligen slår öfver i en eller annan handling. Det ohållbara i den närvarande ställningen är emellertid klart för alla; det är tydligt att det icke kan dröja länge, innan Danmarks ställning med afseende på den stora krigsfrågan måste antaga en något förändrad gestalt. Hvad regeringen angår, så skulle man illa känna de styrande ledamöterna af danska kabinettet, om man icke visste att de inre sympatierna draga dem lika starkt till Ryssland, som klokheten måste draga dem från denna makt. Om man, såsom Carl Moltke, anser det ögonblick såsom det lyckligaste i sitt lif, då han stod ansigte mot ansigte med Rysslands kejsare, (hans egna ord), så ställer man icke gerna det land man regerar i samma led med Rysslands fiender, så vida ej en befallande nödvändighet tvingar dertill, och derför är det all möjlig utsigt dertill att Danmark först skall komma att taga sitt parti i, det ögonblick då det är för sent, d. v. s. då vi tvingas dertill. Om något egentligt motstånd mot vestmakterna kan det naturligtvis icke bli tal, icke heller skulle folket som i sin helhet är antiryskt, tåla något sådant, och de befästningsarbeten och truppsammandragningar i närheten af Köpenhamn, som för utlandet måste taga sig ut som demonstrationer, äro väl icke en gång från regeringens sida allvarligt menade; det är en koncession, som de tyska grefvarne gjort åt sitt mäktiga stöd och åt general Hansens barnsliga lust att spela Wellington. Emellertid generas regeringen i sin inrikes politik mycket af denna tveksamhet och detta vacklande i dess utrikes pohtik. Ministeren hav: så länge sökt att frammana den europeiska nödvändighetens, spöke, tills detta slutligen visat sig, ehuru icke i ett spökes töckniga gestalt och osäkra konturer, utan lifslefvande med kött och blod. Det är nemligen detta utland, som nu ändtligen infunnit sig för att lägga ett band på regeringens handlingar. Följer regeringen sin lust, publicerar den helstatsförfattningen som lag utan att fråga riksdagen, med ett ord: oktroyerar deny så reser sig folket, starkt genom sin saks rättvisa, och påkallar vestmakternas understöd, som väl icke skall låta vänta på sig, och då hafva ministeren och helstaten spelat ut sin rol. Håller sig åter ministeren på den legala grunden, då måste dess ledamöter möta ansigte mot ansigte den i Oktober sammanträdande riksdagen, som redan en gång dömt dem och säkert icke skall underlåta att upprepa sin dom på ett kraftigare sätt och i ännu starkare uttryck — så har ministeren äfven spelat ut sin roll. Ministeren skall icke påkalla vestmakternas bistånd och möjligen köpa uppoffringen af grundlagen med en plats i de stridandes led mot Ryssland; det gagnar till intet att påkalla den fängslade Prometheus, Ryssland; den kan alltså ingenting göra, den måste temporisera. Den enda utväg, som för ögonblicket är tänkbar, är aflägsnandet af de mest opopulära ledamöterna, isynnerhet Örsted och Hansen, hvarigenom den lagstiftande maktens vrede möjligen kunde försonas; men tillsvidare vill man icke gerna börja med att splittra sig; derföre temporiserar man ännu beständigt. Om man rätt fattat denna min utveckling, är det klart att denna temporiseringspolitik helt visst medförer åtskilliga fördelar för den goda saken, i det regeringen afhålles från att göra hvad den under andra omständigheter säkert skulle ha mod till och hvad den under alla omständigheter har lust till, men å andra sidan är det klart, i huru hög grad denna passivitet verkar förlamande på vår hela utveckling, i det folket förslöas. Oppositionen mot ministeren som nu snart sagt omfattar alla tänkande män i landet, frestas lätt till att finna sig i den rärvarande sakernas ordning såsom något som en gång är pfait accompli,, i hvilken ingenting kan ändras och den stora massan begynner så lätt att finna sig väl i tillståndet så länge det icke förvärras genom något nytt tilltag. Derför se vi, att intresset, der det skall manifestera sig i handling, dessvärre är slappt. I denna tid förestår icke mindre än 6 supplementval till Folkethinget och 2 till Landsthinget, men ingenstädes märker man någon rörelse för att tillvägabrivga lyckliga val. Grundlagsföreningen, som bildade sig på grundlagens årsdag, har-ännu icke konstituerat s:g, ehuru de edan inskrifna ledamöternas antal måste vara vetydligt; den provisoriska bestyrelsen handar lika litet som regeringen, men under detta väntande riskerar man, att den goda stämningen hos folket, som blott väntar på och behöfver en sporre, dunstar bort, för att icke så lätt återkomma. Vi sakna ledare, det är saken, män, som med energi sträfva mot nålet. Men de män, till hvilka folket förut yssnade och hvilkab rörelser det med glädje öljde, äro nu splittrade; några ha alldeles lragit sig tillbaka (såsom Krieger, Gleerup), ndra ha blifvit något försigtiga och andra ter (såsom Monrad, Hall och Andree) hålla sig med en viss förnämhet tillbaka, de våga cke ställa sig i spetsen för rörelsen, emedan le frukta, att det misstänksamma, föga utrecklade folket i deras steg endast skall se n hämnd mot ministeren. Det behöfs en rel ny generation att träda i de tillbakaträlandes ställe, men det behöfs tid innan en ådan kan komma fram på vädjobanan. G-. — H.M. Konungen har i dag hållit konselj.