Aftonbladet – 13 juli 1854, sida 2

15 1 VO faldiga tillfällen att höra folk af olika klasser och inom vidt åtskiljda trakter af fäderneslandet yttra sina hjertans meningar om den politiska ställning, som det höfves Sverige att intaga i förhållande till det krig, som redan rullar sina åskor i vårt närmaste grannskap. Sällan torde man i politiska frågor erfara en sådan enstämmighet, som den hvilken för närvarande råder i vårt land uti denna fråga. Välönskningarne för de emot Ryssland allierade makterna samt önskningarne att äfven de förenade skandinaviska rikena måtte på ett verksammare sätt kunna understödja de sednares bemödanden att stäfja det moskovitiska öfvermodet, uttala sig på alla håll med lika mycken oförbehållsamhet, som öfvertygelsen att vår nuvarande neutralitet hvarken kan eller bör länge fortfara, i fall kriget utdrages på längden. Och hvad kan i sjelfva verket vara naturligare? Om icke alla svenska hjertan redan förut voro, så att säga, ombord på den allierade Östersjöflottan, måste de icke vara det ifrån den stund, då Bomarsunds murar darra för hennes kanoner! Den känsla, som härvid leder svenskarne, är derföre icke någon eröfringslystnad, och utesluter visserligen icke det varmaste deltagande för de lika olyckligt som oskyldigt lidande finnarne. Man har under dessa omständigheter icke heller med det missnöje, som eljest otvifvelaktigt skulle inträffat, emottagit de med de sednaste Stockholmsposterna spridda underrättelserna om den frikostighet, hvarmed ständerna denna gång beviljat de för armeen och flottan begärda utomordentliga anslagen, ehuru betydliga summorna än äro. Med oro frågar man sig likväl härvid öfverallt i landet: Är konungen i denna kritiska tidpunkt omgifven af sådane rådgifvare, som äro vuxna ett sådant kall i en sådan tid? Förtjena dessa rådgifvare nationens förtroende? Förtjena de konungens? Förtjena de, att Rikets ständer uti deras händer öfverlemna användningen af dessa rika anslag och de dermed så nära sammanhängande rådslagen om fäderneslandets väl eller ve? Vid tanken på den vigt, som Sverige möjligen ännu en gång kunde blifva kalladt att lägga i Europas politiska vågskål, knyter sig tyvärr äfven mången nedslående betraktelse, vare sig nu att vi kasta blicken på det närvarande eller på det närmast förflutna, hvari det förra uti så många afseenden har sin rot och sin förklaring. Jag vill här endast vidröra ett enda förhållande, hvarpå jag under denna sednaste tid oftare än förr hört uppmärksamheten fästas. Huru hafva, så frågar man öfverallt, de många millionernas anslag åt försvarsverket till lands och sjös, hvilka under en 40-årig fred fortfarande utgått ur folkets fickor, blifvit använda, när vi i behbofvets stund sägas sakna det nödvändigaste, — vapen, kläder, fartyg, samt tillräckligt öfvadt manskap och befäl? Framför allt, så hör jag mången erfaren veteran fråga, har man rätt uppfattat Sveriges ställning, tillgångar och lokala förhållanden, när man i afseende på vårt sjöförsvar så godt som planmessigt försummat vår skärgårdsflotta, under det man låtit den så kallade stora flottan, som likväl i sjelfva verket är så liten, att den saknar all egentlig betydelse i ett europeiskt krig, så godt som ensam uppsluka alla anslag för sjöförsvaret? : Hade dessa millioner eller en passande del deraf i stället användts för att anskaffa, klokt organisera och förlägga, samt fullständigt och till alla dess delar öfva en skärgårdsflotta, så bestyc ad som våra kanonslupar nu äro, men dertill gjord fullt rörlig medelst ett nödigt antal armerade, grundgående ångfartyg, så bade vi, enligt sakkunniges beräkningar, i närvarande stund kunnat ega minst femton vataljoner dylika fartyg, väl rustade, väpnade, rörliga och öfvade, i stället för att vi nu ha knappt fem bataljoner, visserligen tjenliga att skickas mot fienden, hvad materielen vidkonmäimer, men deremot, i följd af ett snart sagdt systematiskt försummande, både saknande den rörlighet, Som endast ett nödigt antal skärgårds-ångfartyg kan gifva detta vapen, och framför allt saknande en för detta vapen uppfostrad, öfvad och detsamma af själ och hjerta tillgifven bemanning, hvilket dock utgör sjelfva grundvilkoret för hvarje vapens rätta användbarhet. Och hvad hafva vi i stället? Vi hafva figurerande på flottans förslag några gamla urmodiga skepp, dyrbara sinnebilder af vår fafänga och apningslystnad, tjenliga att å dem anställa banketter för riksdagsmän, som skola kurtiseras, eller att utgöra en präktig eskort för kungliga personer, som göra lustresor! Se vi nu omkring oss på de förhållanden, som närvarande politiska spänning framkallat inom detta haf, der våra sjökrig förnämligast kunna komma att föras, så finna vi den starkaste och bäst rustade stora flotta, som verlden ännu sett, liggande här sedan månader nära overksam och väntande på — en skärgårdsflotta ! Hvartill hade vi väl klokast användt våra millioner? Fältmarskalken Ehrensvärd och riksståthållaren grefve von Platen hafva längesedan besvarat frågan; men personer utan krigserfarenhet, åt hvilka slumpen i en sednare tid gifvit ett beklagansvärdt inflytande på ledningen af vår flottas angelägenheter, hafva ansett sig förstå detta bättre, än desse i statens och krigets värf grånade statsmän och krigare. Man hade bort kunna hoppas, att Rikets Ständer åtminstone nu vid den nya millionens beviljande åt flottan skulle fästa sådana vilkor, att det försummade vapnet icke ännu ytterligare blefve gifvet till spillo. Fåfängt! De korta referaterna, som vi nyss läst i tidningarne, om diskussionen och besluten i detta ämne inom stånden, vittna beklagligtvis om motsatsen. Hvad blifver följden? Jo, att om vi framdeles invecklas i kriget, sjelfva krigsomkostnaderna måste användas för att bygga skärgårdsfartyg; ty att dessas antal måste mångdubblas i fall af krig, kan numera ej vara tvifvel underkastadt. Det är ju ett förträffligt system! — — — Ia Ad RP NU DR DH rn — HH MM e mm M MA MM Mm — —— YA AM BR BB 0 AR I of br bd —Jr mm SV ma mm KA rm ps PÅ i S As Aa AA