Aftonbladet – 13 juli 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 13 Juli. Sedan vi numera meddelat en sammanfattning af debatterna inom alla fyra riksstånden i dechargefrågan, torde tiden vara inne att något närmare taga i betraktande en uppsats i Svenska Tidningen aftonen efter voteringarne (d. 6 dennes), deri den goda tidningen uppgifver ett nödoch jemmerrop öfver hvad som föregående dag händt i borgareoch bondestånden och skrifver den mest lofordande panegyrik öfver de hrr statsråder, om hvilkas entledigande en underdånig skrifvelse blifvit beslutad från 7; af bondeståndet, samt, beträffande tvenne rådgifvare, hrr Palmstjerna och Reuterdahl, med nära 24 öfvervigt i röstantal hos Borgareståndet. Nå, detta är fullkomligt i sin ordning, ty att en ministeriel tidning i det aldralängsta försvarar sina patroner, deröfver må ingen förundra sig, om det än kunnat ske något försigtigare och utan att allt för mycket blotta apologet-rollen. Den ministeriela tidningen har hufvudsakligen inskränkt sig till ett försvar för de värda ministrarnes personer och till anklagelser mot deras motståndare, såsom utgjorde dessa endast en ringa betydelselös hop, hvars röster icke egde något moraliskt värde,, och väl kunde räknas, men icke vägas. Väg de män — så slutar ministerens organ sitt verop — som varit ledare i detta företag (eller upptåg, som det på ett annat ställe heter) och du skall äfven kunna bedöma företagets vigt! Om man emellertid opartiskt granskar debatten öfver dechargebetänkardet i alla fyra rksstånden, så kommer man dock svårligen under fund med efter hvilket slags vigt Sv. T. väger personers moraliska värde. Eller, för att citera ett par exempel, skulle väl kammarjunkaren friherre Rehbinder eller freherre Aug. Stjernstedt och friherre G. af Ugglas, hvilka voro de som inom adeln förnämligast försvarade ministeren och äskade ogillande af konstitutionsutskottets betänkande, ega ett högre moraliskt, politiskt eller litterärt värde än de ledamöter af landtadeln: friberre Raab, brr Adelbory och P. R. Tersmeden med flera, hvilka öppet framlade sina anmärkningar mot regeringen, för att ej tala om den ultrakonservativa presidenten von IHartmansdorff, och herr R. Cederschöld, som intill denna ksdag städse varit uppburen och använd af de konservativa, ehuru det nuvarande riddarhuset funnit honom för litet servil, d. v. s. färdig att gå in på allt hvad partiet befallde, för att finna nåd inför dess ögon? Uti Presteståndet har visserligen regeringen haft sina mest exklusiva loftalare uti biskop HHeurlin, prosten Schram och professor Lindgren, men vi betvifla att någon den ringaste anledning finnes att döma dessa mer moraliskt värda eller skarpsynta, än biskop Iallström, doktor Thomander, prostarne Galne, Gumaelius, Carlander, Almqvist m. fl., hvilka ingalunda dolde sitt missnöje med rådgifvarne. Beträffande Borgareståndet, så är det temligen förmätet att förklara till exempel hr Stolpes, hr Alnrens, hr Stenqvists, br Hjorths röster ega ett större moraliskt värde än hrr Sclhwans, Ekholms, Björks, Wallenbergs vr. fl., hvilkas talang, verksamhet och erfarenhet såsom riksdagsmän utan tvifvel skulle hedra hvilken representantförsamling som helst. Och hvad slutligen vidkommer Bondeståndet, så är det ännu förmätnare att förklara de fyra femtedelar af ståndet, som röstat mot ministeren, i moraliskt hänseende väga mindre än den ena femtedel med vice talman Svartling i spetsen, som der åtagit sig dess försvar. Härmed torde vi hafva tillräckligt bevisat, att vår värde kollega handlat, lindrigast sagdt, särdeles oförsigtigt i sina skyddsherrars intresse, då han framkallat denna lilla