BLANDADE ÄMNEK. Turkarnes karakter. Baron Callot, som deltog i ryska fälttåget 1829 mot turkarne såsom frivillig, och sedermera efter freden i Adrianopel längre tid uppehöll sig i Turkiet, särdeles i Konstantinopel, skildrar i sitt mycket intressanta arbete Der Orient und Europa,, af hvilket nyligen tredje delen utkommit, Osmanernas karakter på följande sätt: Turkarne besitta skenbart ganska mycken flegma, som icke lätt störes i sitt likgiltiga, så till sägandes känslolösa begrundande. Dock, yttre skenet bedrager. Turkarnes verkliga karakter liknar en snöbetäckt vulkan. Ar mättet af dess tålamod fullt, så bryter han löst med vild häftighet, och ingenting motstär håns ursinniga raseri. Han afkastar sin beqvämlighet och utvecklar krafter, som man icke hade tilltrott honom. Isynnerhet gär hos honom hans religion framför allt; för henne är han i ständ till hvarje offer. När derföre Scheik-ul Islam förkunnar det heliga kriget, när en gäng profetens Sandschak är upprullad, då besjälar ett nytt lif hela nationen. Hög och läg, rik och fattig egnar alla sina krafter åt fäderneslandets tjenst. Man bringar sin förmögenhet till offer, man tränges under fanorna. Den simplaste handtverkare säljer sina verktyg, för att anskaffa sig vapen, öfvergifver hus och hem, hustru och barn, och inträder säsom soldat i armåens leder. En fanatisk entusiasm lifvar alla ete. — Att baron Callot icke har orätt, bevisar det nuvarande kriget. Tillika uttalar han sig om de svårigheter, hvilka en fiendtlig armå har att öfver vinna vid Donau. Hvad författaren i detta hänseende yttrar, bekräftas för närvarande fullkomligt af hän delserna, och bevisar att ryssarne dock väl med alltför stor tillförsigt hafva inlätit sig i en strid, som, om de också endast och allenast hade att göra med turkarne, dock blott med ofantlig manspillan skulle segerrikt kunna föras till sitt slut. — Rysk välmåga. Engelsmannen d:r Lee, f. d. lifmedikus hos furst Woronzoff, har nyligen utsifvit en bok om sista dagarne af kejsar Alexanders regering och de första af kejsar Nicolai, i hyilken han bland annat meddelar följande motstycke till Potemkins välbekanta målade byar: När kejsar Alexander 1821 besköte militärkolonierna på Krim, inträdde han i hvarje särskild kolonistbostad och fånn öfverallt en god mältid anrättad, vid hvilken en stekt gris spelade hufvudrollen. Furst Wolchonsky, som itföljde kejsaren, misstänkte ett bedrägeri och afskar obemärkt, medan de voro inne i ett hus, svan ;en på grisen samt stoppade den i fickan. I nästa nus stod ganska riktigt äter en stekt gris på bordet, nen svansen var borta. Fursten yttrade då till kejaren: Steken tycks vara en gammal bekant, och på kejsarens fräga hvad han menade dermed, framIrog han ur fickan svansen som fattades grisen. Stecen hade nemligen alltid blifvit i största hast för ESTETISKT