skulle hafva störtat sig i sitt vilda raseri och slagit sig och sin ryttare i stycken. Detta skenande förde mig till foten af kullen, hvarest jag väntade tills zigenaren upphann mig; vi lemnade kullen, som syntes alldeles otillgänglig på vår högra sida, och redo genom en liten och eländig by. Solen gick ned och mörk natt utbredde sig genast öfver 088, vi skyndade dock framåt under nära tre timmar, tilldess vi hörde skällande af hundar och märkte ett ljus eller två på afstånd. Detta är Trujillo,, sade Antonio, som icke hade sagt något på en lång stund. Jag är glad deröfver,, svarade jag. Jag är alldeles uttröttad; jag skall sofva godt i Trujillo., — Det är som det kan blifva,, sade zigenaren, och sporrade sin mulåsna till raskare gång. Vi redo snart in i staden, som syntes mörk och dyster; jag följde tätt efter Zigenaren, som letade sig fram, jag visste ej hvart, genom eländiga gator och mörka platser, hvarest kattor skreko. Här är huset,, sade han slutligen, afstigande framför en låg, usel koja; han knackade, intet svar gafs; han knackade åter, men intet svar; han skakade dörren och sökte öppna den, men den syntes väl stängd och reglad. ,Caramba! sade han, de äro borta — jag fruktade att det kunde vara så. Hvad skola vi nu göra ? : Det kan icke vara någon svårighet, sade jag, i afseende på hvad vi hafva att göra; om dina vänner äro borta, är det lätt nog att gå till en frasada., Du vet ej hvad du säger, svarade zigenaren. Jag vågar ej gå till mesunan eller ill något hus i Trujillo utom detta och detta ir stängdt; välan, här finnes intet botemedel, vi måste rida vidare, och OSS emellan sagt, ju förr vi lemna detta ställe, dess bättre; min ende planoro (broder) blef hängd i Trujillo. (Forts. följer.)