duggregn som förvandlade vägarnes damm till smuts, hvilket ansenligt förhindrade vår resa. Emot aftonen uppnådde vi en hed, ett myc: ket ödsligt ställe, beströdd med ofantliga stenar och klippor. Framför oss på något afstånd reste sig en besynnerlig käggellik kulle, ojemn och fläckig, hvilken syntes vara hvarken mer eller mindre än en ofantlig samling af samma slags klippor som de hvilka lågo på heden. Regnet hade nu upphört, men en stark storm började att tjuta efter oss. Under hela dagen hade jag haft mycken svårighet att följa med Antonios mulåsna; hästens gång var långsam och jag kunde icke upptäcka något spår till den ande som zigenaren hade försäkrat mig låg fördold uti honom. Vi voro nu på ett temligen jemt ställe af heden; jag skulle vilja se, sade jag, om denna häst har något af den egenskap du har beskrifvit.o Gör så,, sade Antonio; han sporrade sin mulåsna och lemnade mig hastigt långt efter sig. Jag slog hästen med betslet och försökte att väcka hans sofvande ande, hvarpå han stannade, stegrade sig och vägrade att gå framåt. Håll betslet löst och vidrör honom med din piska, skrek Antonio på långt afstånd. Jag lydde och djuret satte af med ett traf, som småningom tilltog i hastighet tills det blef ett verkligen rasande traf; hans leder voro nu fullkomligt smidiga och han svängde sina framben på ett verkligen förundransvärdt sätt. Antonios mulåsna, som var ett lifligt djur med förträfflig gång, ville gerna täfla med honom, men var efter i ett ögonblick. Detta förfärliga traf fortfor ungefär två mil, då djuret, blifvande ännu mera upphettadt, föll hastigt i galopp. Hurra! Ingen hare rände någonsin så vildt eller blindt åstad; det var bokstafligen ventre å terre och jag hade ansenlig svårighet att styra henne på sidan af klipporna, mot hvilka hon eljest