Aftonbladet – 12 juli 1854, sida 2

en ——O— RE SES NM har ingen lust att tillbringa mitt lif i detta and. Ziguenarmodren. Så återvänd till ditt eget land, min Caloro, chabin kan resa öfver pani (hafvet). Skulle hon ej förtjena penningar i London med de öfriga Calor? Eller hvarföre ej resa till Corahais land, då jag skulle åtfölja dig, jag och min dotter, modren till chabin, Jag. Och hvad skulle vi göra i Corahais land? Det är ett fattigt och vildt land, tror jag. iguenarmodren. London Caloron frågar mig hvad vi skulle göra i Corahais land! Aromali! Jag tror nästan jag talar till en lilipendi (fårhufvud). Finnas der ej hästar att chore (stjäla)? Jo, jag tänker der finnas, och mycket bättre än i detta Jand, och åsnor och mulåsnor. I Corahais land måste du hokkawar (begå knep) och chore, likasom du måste göra här eller i ditt eget land, annars är du ingen Caloro. Kan du icke förena dig med det svarta folket, som lefver i desplobados (öknarne)? Jo, säkerligen, och glada skulle de vara att hafva ibland sig Errate från Spanien och London. Jag är sjuttio år gammal, men jag önskar ej dö i detta land, men: der långt borta, hvarest mina båda rours sofva, Tag chabin derföre och res till Madrilati att vinna parnå, och då du har fått det, återvänd, och vi skola göra ett gästabud för alla Busnå i Merida, och i deras mat skall jag blanda gift, och de skola äta och spricka som förgiftade får ... Och när de hafva ätit, skola vi lemna dem, och bort då till Mohrernas land, min London Caloro. Under hela den tid jag qvarblef i Madrid gick jag aldrig ut ur huset, följande Antoniog råd, sorh underrättade mig att det icke skulle vara rådligt. Min tid låg tungt på mina hän. der, då min enda källa till förströelse var a