Aftonbladet – 12 juli 1854, sida 1

— Från Finland ha vi emottagit ett tryckt cirkulär, som Uleåborgs invånare låtit sammanfatta och bestämt för allmännare spridning i Finland och utlandet, i ändamål att belysa de sednaste tilldragelserna och engelsmännens åtgärder i denna stad. Ehuru vi redan meddelat utförliga underrättelser härom så väl efter engelska rapporter som efter finska tidningar, anse vi billigheten fordra, att vi äfven i sin helhet aftrycka denna berättelse, som lemnear vittnesbörd om Uleåborgarnes uppfattning af saken, hvilken äfven är af vigt, då det är fråga om fakta, som skola intaga sin plats i historien och derföre icke böra ensidigt bedömas. När vestmakternas krigsförklaring blef bekant och den engelska flottan inlopp i Östersjön, kunde man redan lätt förutse, at Finland skulle komma att hårdast drabbas vc: om följderna af ryska sjelfherrskarens öfvern od och halsstarrighet i en sak, som var Finland fullkomligt fremmande och icke i den allraringaste mån berörde dess intressen. Men man hade dock såväl genom den engelska pressens artiklar som genom officiella yttranden all anledning att förmoda, att man ärnade förfara så skonsamt som möjligt mot Finlands invånare. Detta hopp har icke fullkomligt blifvit rättfärdigadt, och amiral Plumridges åtgöranden i kuststiderna vid Bottniska viken ha, till följe af de litliga sympatier, som förena oss med finska folket och göra oss djupt känsliga för alla dess olyckor, samt tillika särskildt genom de lifligare och närmare vänskapsoch affärsförbindelser som ega rum mellan de norrländska provinserna och Österbotten, här förnummits med något blandade känslor, hvilket vi af tidningar och bref äfven se vara fallet i Danmark. Jus belli, krigets rätt, är ett mycket kinkigt kapitel att vidröra. En krigförande makt har enligt densamma rätt att förstöra eller tillegna sig all fiendtlig egendom, som kan användas till hans förfång och såsom hjelpkällor mot honom. Men det är svårt att rätt bedöma hvar gränsen härutinnan ligger och huru långt denna förstöringsrätt bör kunna sträcka sig. Å ena sidan har civilisationen bragt det derhän, att äfven under krigstillståndet privat egendom börjat allt mer och mer respekteras; men å den andra förer kriget ännu i våra dagar det med sig, att man om krigsoperationerna anses göra det af nöden icke skonar någonting, som kan lända en sjelf till skada, att man till och med uppbränner hus, skepp och varulager för egna landsmän, om de tros kunna vara fienden till nytta. Vi äro derföre, så länge man antager en krigets rätt för giltig och existerande, långt ifrån -att anse engelsmännens uppträdande i de österbottniska kustorterna såsom någonting orätt. Men deremot kunna vi ej annat än betrakta det såsom oklokt. Engelsmännen ha,bragt stämningen i Finland emot sig; vi ha sett bref från personer i Österbotten, som äro allt annat än ryssvänner och hvilka äro fullkomligt öfvertygade att Ryssland har orätt och att vestmakterna i denna fråga förfäkta Europas och mensklighetens intressen, men som dock nu äro uppfyllda af glödande harm och förbittring mot engelsmännen, derför att de, kommande såsom civilisationens och humanitetens sakförare endast dokumenterat sig genom sköfling af små fredliga städer och förstöring af enskild egendom,. Allmogen, som allsintet begrepp har om krigets orsaker, och ändamål, har naturligtvis i hög grad blifvit förbittrad och intagen af hat mot amiral. Plumridge (eller amiral. Plundring såsom bönderna kalla honom); ett poem af Finlands största skald, Den första blodsdroppan,, hvilket äfven varit synligt i svenska blad, cirkulerar i tusentals afskrifter öfver hela landet och väcker, ehuru affattadt i en mycket moderat och nästan elegisk ton, ovilja och brinnande motståndslust hos den finska befolkningen. Vi kunna så mycket hellre uttala denna vår åsigt om det okloka i att icke uppträda med större varsamhet och skonsamhet i Finland som denna åsigt äfven synes vara delad af pressen i England. Times har t. ex. nyligen haft en ledande artikel om engelska ångbåtsflottans företag i Bottniska Viken, i hvilken den yttrar att underrättelserna härom visserligen äro hugneliga, i det företagen vittna om mod och raskhet, en stor del af fiendens egendom blifvit förstörd och invånarne af de ryska sjöprovinserna fått erfara, att den beprisade ryska flottan icke kan lemna dem det ringaste skydd mot 3 eller 4 smärre skepp ur engelska flottan, men att den likväl hyser några tvifvel i afseende på den politik, som dikterat dessa förstörande åtgärder. Det heter vidare i denna artikel: Man vet, att Brahestad och Uleåborg äro öppna handelsstäder, som icke äro försvarade af den kejserliga regeringens fästningsverk och krigsmakt. Den förstörda egendomen bestod isynnerhet i skeppsmaterialier, såsom beck, tjära, tmmer och tågverk, men detta kan näppeligen med rätta kallas krigskontrabands, då dessa artiklar äro landets egna produkter, som ligga der för att utföras och icke bevaras till bruk för fienden i hans dockor eller arsenaler. Det är till och med god ärledning att tro, att en stor del af dessa varor voro köpta med engelska penningar, och om icke kriget hade förhindrat det, enligt kontrakt skulle ha blifvit utlemnade till den engelska flottans bruk i innevarande sommar. Och då den ryska flottan visar, att den icke kan göra något till sjös, så kan man i hvarje händelse knappt antaga, att förstöringen af timmer och tjära kan vara någon grundstöt för detta rikes sjömakt. Den föreliggande frågan är emellertid efter vår mening af en mycket allvarsam karakter, Vi tro icke, att förstörandet af privat egendom eller bandelsvaror längs efter kusten, så vidticke egna omständigheter göra det: nödvändigt såsom straff eller vedergällning, i: denna utsträckning kan rättfärdigas efter nuvarande krigsbruk, eller, att det bringar detta land såsom krigförande makt någon verklig ära eller fördel. Under förra krig:t, då den brittiska flottan hade förvärfvat sig och utöfvat ett fullkomligt herravälde öfver hvarje haf, och de franska eskadrarne blefvo bokerade i hvarje hamn från Scheide till Toulon, kunna viicke