gen om hemmansklyfning, så hade dessa, på försla; af ekonomiutskottet, blifvit begärda af 1840 ärs stän der, och att konungen, i följd af sin ekonomisk: lagstiftningsrätt, derom ingätt i pröfning och utfir dat förordningen, ansåg friherren hafva legat inon Kongl. Maj:ts behörighet och säledes bort af rädgif varne tillstyrkas. Huruvida de gjorda förändringaro: och tilläggen kunde anses mer eller mindre behöf liga, gagneliga och ändamälsenliga, vore deremot e fråga, som kunde blifva föremål för olika omdömen. Hr grefven och lundtmarskalken erinrade, ait d konsti.utionsutskottet icke fram -tällt avmairkving nyss ofvan afhaudlade ämnen, hvilka såluada icke ; Zrundlagseolig ordning biifvit föremål för rikets svän ders öfverläggningar, granskningen af ssdana ick anmärkta regeringsåtgärder vore stridande mot 90 s regeringsformen, Hr Cederschiöld uppträdde mot friherre Rehbinder Han ansåge fortfarsude rikets sanuskyldiga nytt: kräfva, att landskamererares och lavdssekreterare: yttranden i konungen underställda ärenden komme ti: konungens k-nnedom Landshöfdingarne hvarken vor: eller kunde anse sig ofelbara. Gjorde nagon det, s borde radgifvarne taga i betraktande om han ej bord: skiljas från sitt embete. Man har sagt at laudska mereraren ej vore konungens rsdgifvare, men det: vore ju ej beller landshöfdingen, ej heller ledamöterna i de embetsverk, hbvarifrån uppl:sningar bord inhemtas. Ville landskamereraren briljera med siv: yuranden, vore ju deri icke något ondt, hetst om d: möjligen vore briljantare än sjelfva landshöfdiogens i aonat fall vore ju dermed ingen skada skedd afseende å granskningsrätten öfver befordringssyste met ville talaren ytterligare erinra, att här icke vore råga om att tilleller afsatta ngon tjensteman elle; alt göra någon ändring i en redan skedd befordran. Det vore endast grunderna för tillsättningen son: sranskades och de missbruk som i detia hänseend kunde ega rum. Om t. ex. ett allmänt rykte vor: gängse, att inom något embetsverk tjensterna sälde: för penningar, utan afseende på förtjenst och skick!ighet, borde det då icke åligga konstitutionsutskotte att forska efter i hvad män ewvt sådant rykte kunde ga grund och att göra anmälan om entledigande a: mm departementschef, som kunde se genom finger med eller tilläta ett sådant missbruk. Man hade betridt minoritetens rätt att bifoga andra anmärkningar än dem msjoriteten gillat Talaren kunde likväl derför icke finna nagot hinder i grundlagen hos mnoriteten, lika litet i konstitutionsutskottet so i andra otskott. Om majoriteten icke vil!e godkänns anmärkningar, dem minoriteten ansäg väl grundade. så borde det väl vara den sednoares rätt att principa terna få kännedom derom, derest detia kunde föran ieda till äterremiss. I öfrigt trodde talaren rädgifsarne vara belåtna med den offentliga granskningen if deras ätgärder och af omdömena i detta fall kunn: hemta skälig anledning att afgå, om de finna sig -j egå representationens förtroei.de. Talaren begärd: att memorialet mätte läggas till handliogarne, med förklarande att ridderskapet och adeln icke äskade an mälan om nägon rådgitvares entledigande. Konstitutionsutskottets ordförande grefve Lagerbjelte, Gustaf. 107 4 utstakade noga utskottets åtgöranden, hvilka utskoitet jemväl sökt fullgöra. Man hade sag: att 106 i åtskilliga fall bordt tillämpas, men förbisett att ansvarighetslagen innehåller att de förseel er. för hvilka nämede lag icke uttryckligen bestämmer aägot ansvar, böra behandlas enligt 107 . Deane regel hade utskottet följt. Man hade sagt att allmäna: taflor borde framläggas öfver regeringssystemet; sådant vore likväl icke grundlagens mening emedar sådant blefve särdeles förvillande för omdömet ho rikets ständer. Deremot hade utskottet framlagt al hvad det i stöd af 107 funnit strida mo: rikets nytte eller ådagalsgga bristande skicklighet och nit hos råd gifvarne. Om utskottet funnit det rätta, deri hade calaren varit af annan tanka, utom i en punkt eller len 4:de. Grefven kunde nemiigen icke anse ären dena väl beredda, om de ej föredrogos i samman hang, och då afdrag för en å annan stat öfverskju ande aflöning skett vid arfvodesanslag ät en 1.ndsböfding, så hade det äfven bort och kunnat ske ds iandsböfding i Malmö förordnades. Grefven genomsick derefter och försökte vederlägga konstitutiocsu!skoitets anmärkningar i andra punkten, emedan prestestandets privilegier antiogen borde vara underkastiade vanlig lagtolkning e.ler ock den orimlighet anuvagas,att de icke kunde förklaras mer än på e.t sa stan samtlige riksständens beslut. Vid 8:de punkter ille grefven erinra att, dä, genom 1837 ärs regle sing af landshöfdingelöne. na bestämdes, att en del a! nen för landshöfdingen i Götheborg skulle afstås ä :andshöfdinge i annat län, men en besparing derp: pgt rum, Kongl. Maj:t haft rätt disponera denna p: sat: som skett Vd ll:te punkten eriovrades att frå san icke varit att Jläta landshöfdiogens förslag ätfölas af Jandskamererarens i proiokollet afgifoa votun nan hade landskamereraren afgifvit en särskild skrif velse, hvilken form Kovgl. Maj:t rätteligen ogillat. I ifseende på utskottets rätt att granska befordringsfrå:orna, fann tal dena: rätt obestridig, så vidt den rörde ormen eller någon odfverträdelse deraf, men blan efordringsgrunder funnes äfven skickighet, hvaron omdömet vore subjektivt, hvarföre befordringarna : etta hänseende ej kunde blifva föremål för anmärk nogar. I anledning af klandret mot tillitelsen av äta borgareoch boudeståndens reservation åtföljas nemorialet, ville grefven fästa uppmärksamheten der. att samma reservation icke innehölle någon, endast uti statsrådsprotokollet ti:lgänglig, upplysning eller ut redning, hvarföre en sådasm reservation ej heller kunde föranleda till någon åtgärd. Den innehölle endast sllmänna resonnveminger om allmänt kända handlirsar. För sin del afstyrkte grefven äterremiss af beänkandet. Utskottet hade redan uttalat hvad det unler granskningen af statsrådsprotokollen funnit an märkninvgsvärdt, men ville man framtvinga andra aunärkningar, så blefve dessa ej längre utskottets. En återremiss skulle endast kunna åsyfta ytterligare upptysningar rörande de redan afgifna anmärkningspunk erna, men då inge talare påyrkat något sådant, så olefve följaktligen en återremiss utan påföljd. Grefven opponerade sig emot betänkandets ogillande. Då den som fortfarande begärde detta (frih. Rehbinder) sörklarat sig gilla en punkt, hur kunde han då för-lara att det hela skulle ogillas? Ständet hade ej här ill äliggande att yttra sig om utskottet handlat rätt ler ej, utan huruvida ridd. och adeln ville b.sluta 20 skrifvelse till K. M:t om någon eller några räd sifvares entleuigande. För sin del föreslog grefven att betänkandet mäste läggas till handlingarna. (Slutet följer.) 1 ——— Borgareständelt. Diskussion angående dechargebetänkandet. (Fortsättn. från lördagsbladet). Hr Ekholm: Man har satt i fråga, huruvida ut skottets minoritet hade rättighet att vidfoga betän