Aftonbladet – 10 juli 1854, sida 2

verksamhet, som jag i värsarande memorial måste ogilla, ehuru man visserligen bör erkänna de svårighe: er, med hvilka ett konstitutionsutskott har att kämpa, hvilket på samma gång det bar det ynerst kinkiga aliggandet stt afväga statsmakternas ömsidiga förhallanden, sjelf Äoner si, försatt i en vägande ställuing, bvaraf ock detta betänkande bär omisskänneliga spär. Men dessa nu antydda svårigheter kunua och böra likval ej uppnätva eller tillintetgöra nationens billiga och grundlagliga fordran att utaf den ständ rnas delegavsion, hvilken ensam har sig uppdragen den vigtigaste af alla kontrollbefattniogar, och ensam är i besittning af de tillförlitligaste källor för upplysving, få emottaga en helgjuten bild af det ti moment, som ligger inom området af dess granskong. Hvad åter rådslagens yttre, i det oftentliga hfvet sig uppenbarande verkningar avgår, hafva några ibland dessa redan af tvenne föregående talare ådagalagts. Jag ber nu att fa fästa uppmärksamheten uppå andra af dem ovidrörda förhållanden, såsom t. ex. en fördröjd och utebl fven revision af brottmälsoch kyrkolagarne. Hvad de förstn:mnda bewaffar, har en klagan försports deröfver, att man icke — oberoende af hela lagverkets fullstindiga ombildning, hvilken väl ävnu ej på flera dxscennier lärer kunna genomföras — funnit för godt att föreslå borttaganlet ur vär krimisallagstiftniog af de mest framstä-nde, de menligast i det enskilda och allmänna lifvet ingripande barbarismer, dem ifrågavarande codex i mängd företer. Hvad kyrkolagen åter vidkommer, har det väckt förväning att det af sakkunniga män utarbetade förslag till nödiga reformer i berörde lag sfter nio års förlopp ej ännu blifvit i oförändradt eller modifieradt skick framlagdt inför Rikets Ständer; hvarjemte man med oro förmärkt, att den unjer högstsalig konungens och vår nuvarande ko: aungs regering städse iakttagna visa och varsamma behandling af de religiösa rörelserna på sednaste tiler synes ha lemnat rum för ett strängare beifrande af oordningar, hvilka enligt mångas förmenande i sjelfva sin uppkomst kunnat hämmas genom medgifvanden, oväsendtliga för läran, men hvilka, i tid sjorda, skulle ha förekommit split och söndringar. sessa och flera andra klagomål, som mer eller minIre allmänt försports, hade, enligt mitt förmenande, hort gifva konstitutionsutskottet anledning att genom det totalomdöme, hvars vigt och nödvändighet jag bär sfvan visat, ädagalägga huruvida klagomålen varit obefogade, eller i annat fall buruvida grunder dertill förefunnits i rådgifvarnes positiva eller negativa statsmannaätgärder. I sistnämnda fallet skulle, genom vederbörandes uraktlåtenhet, möjligen en misstanka kunpa vppstå om ett inflytande utom konseljen, en missianka, som beklagLgen lätt slår rot hos ett folk, imtöligt om sina grundlagars helgd, och som icke vill veta af andra oansvariga rädgifvare än sina ständer. En viss dofhet, ett visst qvslm synes emelilerid råda i den politiska luften, likasom i dessa dagar i ien naturliga: en viss likgiltig obelåtenhbet å den ena sidan, en viss likgiltig belåtenhet å den andra. Huruvida sädant må kunna anses vara stora tecken eller icke, tillåter jag mig ej att bedöma; men visst är, att det förtroende, som bör räda emellan konungens redgifvare och nationen, representerad eller orepresenterad, kan lida genom den brist på en ful!ständig ramställniaog, som nu anmärkts. Att äfven inom letta hus röster höjts i denna syfwing kan jag för mun del ej anse annat än som ett glädjande tidens teckec. Att riddarbuset ej är nägon pärskammare seta vi alla; att det ej heller är elier bör vara nsgon santichambre, nägot samlingsrum för embetssökande, lärer väl ock medgifvas; det är och bör vara den representant-afdelniug, hvilken, på samma gång den nu sig innefattar nästan alla klasser, tillika och måvända just derigenom visar sig vara oberoende af alla ensidiga ståndsoch klass-intressen, och sälunda uppträdande såsom den rena svenskbetens representant, utan andra anspråk än det fiia och dock hofsamma valets. För öfrigt får jag instämma i hr Cederschiölds yttrande äfvensom i friherre af Ugglas i de delar, der denne talare förklarat sig hafva biträdt majoritetens beslut, samt uti de af mina värda vänner friherre Raab och hr Adelborg yttrade äsigter. Frih. Rehbinder, F. W., vore af en fullkomligt motsatt mening med hr Cederskiöld, i afseende på 1l:te punkten, om landskamererares rätt att läta sin reservation ätfölja till K. Maj:t. Det vore nog att han hade rätt att yttra sin mening till protokollet. Detta voe för att upplysa landshöfdingen, men man borde betänka att han väl vore landshöfdingens kamererare och rädgifvare, men ingalunda konungens rådgfvare. Om deremot hans särskilda betänkande skulle åtfölja iandshöfdingens skrifvelse, så torde man ej sällan räffa ut för kamererare som, endast för att briljera. med sina reservationer, ökade den redan nog swra. massan af handlingar, som komme att föredragas konungen. Det vore olyckligt om så småaktiga anmärkningar, som dem utsk. framställt, skulle föranleda till nägon ätgärd. För sin del funne talaren alla dessa anmärkningar vara obefogade, utom den i4:de punkten, angående högre aflöning till en t. f. landshöfding. Han fann således memorialet icke föranieda till något annat omdöme å ridderskapet och adelns sida än att med ogillunde läggas till handlinSärna. Hr Printzensköld, Carl, beklagade utskottets sätt att granska, men lyckönskade konungens rädgifvare att, med allt möjligt nit och lust att klandra, majoriteten cke kunnat hitta mer än 18 anmärkningar. Dewua vore iet bästa vittnesbörd att konungens rädgifvare uppfyllt sitt kall på ett sätt, att man borde skatta sig lycklig att konungen varit omgifven med män af sådana qvaliteter. Särskildt ville talaren yttra sin synnerliga tillfredsställelse deröfver, att chefen för civildepartementet öppet uttalat sin mening : mot Rikets Ständers försök att genom indragning af presidentlönen i bergskollegium inkräkta på konungens mynlighet; utvecklande talaren sin äsigt derom att någon indragning på de för embetsverken och administrationen fasställda ordinarie stater icke lagligen kunde ske utan konungens samtycke. Ogillade i öfrigt anmärkningarne. Hr Ribbing, Arvid. Hafva statsrädets ledamöter med oväld, nit, skicklighet och drift främjat rikets sannskyldiga nytta, är den fråga som mutsk. i 18 för oss framlagda puokter sökt besvara eller lemna ledning för Rikets Ständer att kunna göra det. Inom omfånget af dessa 18 punkter saknas dock ett för frågans pröfning, tillräckligt utrymme; detta finnes dock i de utskottets betänkade bifogade reser: vationerna, — och, innan jag säger bland hvilkendera sidans, må väl ingen, att börja med, förmena nig taga i betraktande hvad jag för en oväldig pröfding behöfver. Jag medgifver dock att dessa 18 punkter vidröra vigtiga grundsatser, som fullföljda, kunde blifva vädiga. Sa t. ex., om man ville foriga på bavan att utnämna biskopen äiven till kyrkoherde i det honom wuderlydande stittets pastorater, kunde sädant sluta ned biskopen allena till kyrkoberde och blott adjunker eller komministrar till vice pastorer i siftetws alla Örsamlingar. Men nu varande regering har icke sätt framåt utan tillbaka på denna väg eller, så alt vän denna gäng blott något ökat en biskopslön af Jlmänva medel — bkväl emot den allmävhets vilja om tillskjuter dem — ochtillbyt: honom, icke så som hr iripenstedt yttrade, ett prebende emot ett annat, utan tt större regalt pastorat, som då icke var praende. Detder tillbytta pasiworatet får säledes, moi sin vilja, i all framtid löna biskopen, i stället för att välja och löna egen, ehuru af K. Maj:t efter välbebag tillsatt kyrkoherde. Så lårer rätta sammenhanvget vara och det kan finnas eftertänkligt nog, eburu det rörer blott en församling, en biskop och en ej betydlig tillökning 1 hans lön. Jag har hört att ett Riksständ sysselsatt sig med denna andra fräga i bet. större delen af örm ddagen. Mabhända i tanka att en annan gäng det kan angå biskopslönernas minskning i stället att au tillökning skett. Men lemnom frågan; Jag anser henne och öfrige 17, säsom jag yttrat, af mindre vigt i jemförelse med hvad som ändock stär i ett visst sammanhang med iensamma och hvarför jag således till benne fram