Aftonbladet – 10 juli 1854, sida 1

2O, hvad för en besynnerlig stad det var, jag befann mig i, full af folk, som en gång hade varit Candor (kristna), men hade afs fallit och blifvit Corahai! Der voro Sese (Spanjorer) och Lalor (Portugisare) och män af andra nationer, och bland dem voro några af Errato från mitt eget land; alla vorö nu soldater hos Corahais Crallis, och följde honom till hans krig. I denna stad qvarblef jag med min ro en lång tid, stundom följande bonom i krigen, och ofta frågade jag honom om den svarta mannen, som hade fört mig dit, och han sade mig, att han hade affärer med honom, och att han trodde honom vara af Errato. Väl, bioder, för att vara kort: min ro blef dödad i krigt, framför en stad, som OCorabais Crallis belägrade, och jag blef en piuli (enka), och jag återvände till renegaternas by, som den kallades, och drog mig fram så godt jag kunde; men en dag, då jag satt och gret, stod åter den svarta mannen, som jag aldrig hade sett sedan den dag, han förde mig till min ro, åter framför mig, och han sade: kom med mig, lilla syster, koni med mig, din ro är tillstädes; och jag gick med honom, och utom porten i öknen var samma sällskap svarta män och qvinnor, som jag hade sett förut. Hvar är min ro? sade jaga Här är han, lilla systero, sade den svärte mannen, här är han; från denna dag är jag din 10, och du är min ronci; komdåt oss gå, ty: saker äro att uträtta. Och jag gick med honom, och han var min ro, Dch vi lefde i öknen; och hokkavard och choried (stulo) och sade baji; och jdg sade til mig sjelf; detta är godt; säker ärja bland Errate i ett bättre land än mitt eget. Ofta sade jag, att de voro af Erratej och då skrattade de och sade, a!t det kunde varacså och att de icke voro Corahai, men de kunde ej göra rede för tig sjelfva 2 fo tar