Aftonbladet – 10 juli 1854, sida 1

jtvärt öfver hvilken vi gingo, tills vi kommo till öppnngen af en bred gång. Gå in, mitt Ibara af Egypten,, sade käringen; gå in, det är mitt lilla stall. Det är becksvart mörkt dörinne, sade jag, och är, så mycket jag kan se, en källare; skaffa ett ljus, eller jag vill ej gå in.s Gif mig solsbarri (betslet),, sade käringen, ooch j:g vill leda in din häst, min thabo (son) af Egypten, ja, och binda honom vd min hl:a krubba., ton ledds hästen genom gången, och jag hörde henne syssla i mörkret. Hästen skakade på sig: Grasti terelarnos, sade käringen, som kom tillbaka med betslet i hand n; hesten har skakat på sig, han är ej ledsen öfver sin dagsresa3 nu låt oss gå in, min Caloro, i mitt lilla rum. Vi trädde in i buset och befunno oss i ett stort rum, hvlket skulle hafva varit fullkomligt mörkt, om ej en svag eld varit, som syntes i andra änvdan. Den kom från en brasero, bredvid hvilken två mörka personer suto. ,Degsa äro Callees,, sade käringen; ven är min dotter och den andra är h-unes chabi (flicka); sitt ner, min London Caloro ochj låt oss höra dig tala.n Jag såg mig omkring efter en stol, men kunde icke se någon. På ett kort afstånd märkte jag ändan at en afbruten pelare, liggande på marken, denna rullade jag till braseron och satte mig på den. oDetta är ett vackert hus, zigenarnes moder, sade jag till käringen, villig att tillfredsställa hennes önskan att höra mig tala; detta edert hus är rätt vackert, ehuru något kallt och fuktigt; det synes stort nog att kunna vara en barack för bundunvares.s Många hus i denna forog, många hus i Merida, min London GCaloro, några af dem just sådana de blefvo lemnade af Corahanocs (Mohrerna): Ah! ett vackgrt folk dessa Co