Aftonbladet – 8 juli 1854, sida 1

görandet af de vigtigaste frågor. Så är det nu, och så har det alltid varit. Regeringarne äro sig lika, och folken äro det äfven; de förra äro misstänksamma, rädda om sin makt och frukta snart sagdt för sin egen skugga; de sednare äro ombytliga, nyckfulla och bli genast missbelåtna, om icke alla deras rådslag och handlingar straxt bära de lyckligaste frukter. Och tryckfriheten har sina törnen, det är onekligt; de hafva i Frankrike för en tid bidragit att qväfva brodden af den frihetens såning, som aldrig fick uppgå i ax och mogna för lidelsernas stormar. Tryckfrihetens ovänner äro äfven hos oss färdiga att hota med samhällsförstörande följder och göra allt, för att uppskrämma de försagda och underlåta intet, som kan befordra och genomdrifva deras afsigter. Till en början vilja de ha bort den högst besvärliga grundlagshelgden för yttranderätten; lyckas man att få bort en hel grundlag; nog får marm sedan bort en enda paragraf ien annan grundlag, helst om denna är så obestämd, som den hvilken nu är föreslagen att qvarstå i regeringsformen. Vid 1809 års revolution ansåg man tryckfribeten såsom vigtigast af allt det nya, som då beslöts och sanktionerades; man kände oändligen lifligt, hvad landet lidit under den långa tystnadsperioden. Man visste ej på hvad sätt man skulle betrygga det gjorda verket, och fruktade, att allt kunde återgå till samma stumma och olycksbringande liknöjdhet, som så länge varit rådande. Man gjorde derföre ett försök att försvåra alla slags förändringar i tryckfrihetslagen, och man bestämde sig för att göra den till en grundlag, det vill säga, att man, utom den allmänna vigt man lade derpå, föreskref en viss betänketid och alla ståndens gemensamma bifall, innan någon ändring finge företagas. Månne detta var så illa gjordt? Bevisade icke vår historia, att öfverilningar hörde till de vanligaste tilldragelserna i vår politiska verksamhet? Har icke nationen en slags böjelse att handla i den första starkare uppsvallningen af sin känsla? Den bevisade det redan 1812, då den tvertemot tryckfrihetslagens föreskrift införde den godtyckliga indragningsmakten, mot hvilken den sedan kämpade till 1844, då trycktvånget åter upphörde. Den kunde således på 32 år icke godtgöra sitt förhastande. Sedan dess har visserligen tryckfrihetens missbruk varit stora; men icke så mycket för den vunna frihetens skull, utan derföre att i hela Europa en stark jäsning inträdt i sinnena. Spänningen emellan de konservativa och de liberala elementerna i staten hade antagit en ytterst häftig karakter, och det. var icke blott här, utan öfverallt i den bildade verlden, som en strid uppkom. Och då revolutionen i Frankrike inträffade, utbröt missnöjet i full låga. Att det nu för en tid blifvit qväst bör just icke allt för mycket insöfva de förskräckta i deras middagsro; och temligen säkert är det, efter hvad man kan förutse, att nästinträffånde borgerliga oroligheter icke uppkomma genom tryckfrihetens, utan genom högsta maktens missbruk, som icke nu mera kunna förekommas eller hämmas genom pressens regelmessiga motstånd. Så kastas menskligheten mellan ytterligheter genom sin brist på lugn och besinning i handlingens ögonblick. Och hvilken tafla visar sig icke för våra blickar, om vi vända oss tillbaka till den olycksperioden, som föregick 1809 års omhvälfning? Månne det var tryckfriheten, som vållade införandet af föreningsoch säkerhetsakten? Hvilken kraft var det, som smög sig omkring i mörkret och stiftade ovänskap emellan stånden? Den offentliga yttranderätten var qväfd, och stämplingarnes bragder utöfvadesi tysthet, och allas hat och misstänksamhet vändes med och utan skäl emot adeln, som hatade enväldet, fastän det måhända icke just skedde af kärlek till det allmänna, utan mera af eget maktbegär och hersklystnad. Men man lyckades inbilla de ofrälse stånden, att enväldet var det enda, som kunde qväsa adeln, som då hade många flera företräden och rättigheter än nu. Gustaf IIl sjelf var ytterst fåfäng och andryg och älskade adeln; men han ville herrska oinskränkt och omgifva sig med en lysande I och kunde ej fördraga, att någon samällsklass höjde sitt hufvud bredvid honom, och för att vinna sitt mål var han ytterst betänkt att förhindra bildandet af någon allmän. opinion, och derföre förföljde han yttranderätten, som slutligen dog i de konvulsiviska ryckningarne af tryckfriheten den välsignade, och den välsignade tryckfriheten. 1772 års statsförfattning hade redan en sådan lutning till enväldet, att man blott behöfde låta statsvagnen sagta fara af sig sjelf nedför sluttningen, för att omsider stanna vid det föresatta målet. Det fanns blott ett bekymmer, sedan den gamla svenska friheten var qväfd, och det var penningenöden, som alltid tilltog och förvärrades, och hvars källa var lyx och slöseri. Och så kommo sedan dertill det olagligt förklarade ryska kriget med det förrädiska Anjalaförbundet och aristokratiens motstånd, som konungen trodde sig endast kunna besegra genom hela statsförfattningens öfverändakastande. Det gick också förträffligt: ingen röst höjde sig offentligt deremot utanför ståndens sessionsrum, och då de ofrälse stånden icke leddes af någon allmän opinion, som nu mera aldrig kunde bildas, så var det lätt för konungens ränksmideri att få prester, bönder och borgare att skänka bort nästan alla sina statsborgerliga rättigheter för den skadeglädjen, att adeln äntligen blefve qväst för alltid, och skulle aldrig mer resa sig till makt och inflytelse på de andra med