och som auvud vore den Oovaldl!gaste domaren. (Forts. följer.) ———— Bondeståndet. Dechargebetänkandet. (Slut fr. gärdagsbl.) Nu kom turen till Petter Jönsson i Träslända. Han vet, att allt som blir för mycket, det faller i pris, och derföre borde man icke alltför mycket klandra konungens rådgifvare. Konungen är icke sä fremmande för ärendena, att han icke deltager i deras behandling och förstår bedöma om de män han kallat till sitt rådsbord äro passande rådgifvare. Hemliga utskottet hade också nyligen vitsordat, att regeringen sökt landets väl i neutralitetsfrågan. Statsräderna äro menniskor och kunna fela, men Petter Jönsson är öfvertygad om deras goda afsigter. Om de icke så noga följt grundlagarne, så borde man minnas att en god domare är bättre än lag. För öfrigt tycker Petter Jönsson det vara för mycket att begära mera af statsråderna än af sig sjelf, och vill undvika hårda sammanstötningar emellan de båda statsmakterna, emedan eljest tredje man kan komma och skilja dem åt. Äfven han ansåg författningen om hemmansklyfningen högst klandervärd, men ville icke att de ministrar, som för den bära ansvaret, skulle afskedas. — Erik Larsson, Jon Hansson och Bäckström instämde med Petter Jönsson. Jöns Eric Ersson från Örebro län, som instämt med Sahlström, tyckte, med anledning af underkän nandet af Henrik Anderssons anmärkningsanledning emot friherre Palmstjena för det bekanta handbrefvet, i skatteförenklingsfrägan, att Sanning och Rät! ledt hvarken fiiherr2 Palmstjerna eller utskottets pluralitet. Emot handbrefvet, hade blifvit anmärkt icke blott att dess uppgift att vara aflätet på nädigste befallning är en pätagligen osannfärdig uppgift, då derom intet finnes i statsrädsprotokollet, utar ock att det innefattade en förändring af ett kungligt beslut, hvartill departementschefen icke är berättigad. Det oaktadt öfverser utskottet med allt det vädliga som för land och folk kan inträffa, om rikets embetsmän och konungens ministrar utfärda bud och befallningar, under sanningsvidriga förklaringar att sädant sker på Hans Maj:ts befallning, ehuru de innefatta annat än hvad i statsrädet beslutats. Jöns Erik Ersson ville att ständerna skulle understödja borgareoch bondeständens ledamöter i utskottet, hvilka yrkat ansvar för detta handbref. Utskottets pluralitet har icke tvekat, till försvar för sitt afstyrkande af nägon ätgärd mot departementschefen, förklara: att innehållet af ifrågavarande cirkulör-handbref icke är ,i någon mån stridande mot meniogen af kongl. brefvet den 10 Oktober 1851; samt tillägger : att innehället af handbrefvet, som är dateradt den 8 April, fastheldre finnes fullt öfverensstämmande med den förklaring Kongl. Maj:t, enligt hvad statsrädsprotokollet öfver finansärenden för den 21 April 1852 utvisar, i särskildt förekommen fräga gifvet åt rätta betydelsen af föreskrifterna i samma kongl. bref. Denna utskottspluralitetens förklaring innebär säledes icke allenast det otroliga, att rikets embetsmän och konungens rådgifvare ansvarslöst kunna, i utfärdade embetsbref, uppgifva sig handla på konungens befallning,, dä nägon sådan icke varit dem gifven; ty det är just derom, som anmärkningen till konstitutionsutskottet egentligen handlar; förklaringen innebär tillika, att den sanningslösa uppgiften förändrar natur derigenom, att konungen sedermera gifver an nan betydelse åt de föreskrifter Hans Maj:t en gång beslutat. Man nödgas -misstro sina ögon vid läsningen häraf, eller ock tro att det ej mera finnes någon gräns för godtycket, i hvad som rörer allmänna ärenden, helst då stridigheten mellan departementschefens handbret och 1851 års kongl. bref är påfallande för hvar man, som jemförer desamma. Henrik Andersson, Rudberg m. fl. instämde. Falk var hufvudsakligen förekommen af Jöns Erik Ersson och förklarade att ifrägavarande handbref förorsakat stor villervalla. Förre talman Nils Persson fann utskottet hafva fullgjort sin pligt; men ansäg att relativt taget vore de framställda anmärkningarne icke sä särdeles vigtiga, då de voro blott 18, och afgjorda mål 13,000, hvar före han ville, att man med gillande af utskottets memorial skulle lägga det till handlingarne. Danie! Danielsson från Örebro, Häkan Pettersson, Sundholm, Medin, Jan Andersson, Nils Nilsson från Wermland, Peter Mårtensson samt några andra instämde. Lars Larsson tyckte att då 106 icke visat sig användbar, så hade man icke skäl att hoppas något af hundrasjuan, och med betraktande af svårigheten att få efterträdare ville han med gillande af memorialet lägga det till handlingarne. Johan Petter Danielsson fann utskottet hafva visat skäl för sina anmärkningar och gillade således dess memorial, hvari Daniel Danielsson från Jönköpings län instämde. Nils Svensson från Skäne och Nils Andersson ville icke fördröja öfverläggningen utan tillkännagäfvo att de vore af samma åsigt som Sahlström. Bengt Gudmundsson hyste den åsigten att konungens rädgifvare icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, och ville derföre att de af dem som äro mest brottsliga skola från embetet skiljas, hvarföre han emot dem önskade tillämpning af 107 regeringsformen. Lekberg, Olof Johansson och Erik Ersson från Gefleborgs län instämde. Ola Månsson ville icke skylla statsråderna för ondt uppsät, men ansåg tydligt och klart att de följt ett system som är skadligt. Dehade sökt göra ingrepp i ständernas beskattningsrätt, de hade sökt göra gällande hos Konungen den äsigten att ständerna öfverskridit sin befogenhet; de hade sålunda försökt väcka misstroende mellan Konung och folk, och det var den gravaste af alla anmärkningarne. Författningen om hemmansklyfningen var ett brott emot 87 R. F., och då statsråderna fordra att andra skola lyda grundlagarne, så böra de sjelfva i första rummet vörda desamma. Hemliga utskottets omdöme om regeringens förhållande i neutralitetsfrägan rörde blott ett fall; här är fråga om alla. Endast för ätgörandet i fråga om tryckfrihetsförordningen förtjena de att 107 emot dem tillämpas. Anders Persson frän Östergöthland, Carl Magnus Knutsson, Lindby, Mallmin, Bjerkander, Sandstedt, Per Mattsson och mänga andra instämde. Henrik Andersson ville äfven tillämpning af samma paragraf emot en del af statsräderna, dessa till straff och andra till varnagel. Nyqvist upplyste att om hemmansklyfningsförordningens i esutenbetsbestämmelse skulle tillämpas i hans kommitentskap, så skulle ?,:delar af allmogen, som förut varit berättigade att välja riksdagsman, se sig genom denna kongl. förordning beröfvade sin i grundlagarne tillförsäkrade representationsrätt, och föröfrigt gillade han utskottets memorial. Jonas Christoffersson instämde häruti. Sahlström upplyste nu med anledning af förre talmannens anförande att de anmärkta målen i statsrädsprotokollerna utgjort icke blott 18, utan mellan 4 och 5 hundrade, ehuru man låtit anmärkningarne till aldra största delen förfalla. Erik Ersson från Dalarne instämde i allo med Sahlström och fann det bedröfligt såsom det nu är med styrelsen samt fordrade att en regering, som önskar att folket skall efterlefva lagarne, sjelf föregär med exempel af laglydighet. Förre vice talman Nils Persson och Carl Olsson från Södermanland äfvensom Petter Gabrielsson från Kronobergs län, hvilken begärt att hr Brincks reservation äfven mätte uppläsas, då Petter Jönsson blott önskat uppläsning af reservationerna af adelns och presterskapets ledamöter i utskottet, förklarade sig vara af samma äsigt som Sahström, Hvad Anders Jonsson från Skaraborgs län säsom i går nämndes anförde, gick ut på att utskottets memorial måste bos hvarje sann fosterlandsvän .framkalla de mest vidriga känslor öfver det sätt, hvarpå konungens rädgifvare uppfyllt sina äligganden. Utskottets anmärkningar vittna om huru samhällslagarne Llifvit hållna i helgd just af dem. till hvilka folket