Aftonbladet – 5 juli 1854, sida 3

BLANDADE ÄMNEN Midsommarklarheten i norden. (Ur en finsk tidning). M nga resande vallfärda till Avasaxa; mänga skildringar har man af midnattssolen, glänsande och praktiulla säsom hon sjelf. Och visst är hon ett at. de underbaraste skädespelinaturen; man skulle blifva hemsk till mods deraf, om det ej vore midt på ljusa dagen. Blodrödt som en verld i brand sjunker solens majestätiska klot rakt i norr mot horis ontens rand; naturen är stum af andakt; underjordens skuggor ut-. sträcka sina händer att neddraga den lysande skifvan i nattens djup; ... ett ögonblick tyckes hon rulla åt öster på horisontens vida ringbana; derefter lyfter sig den nedersta solranden längsamt, högtidligt ånyo öfver toppar och moar, — natten är besegrad. med jubel och fågelsång helsar naturen sin nya, sin länga dag. Men om källan är herrlig, så är den ljusflod, som strömmar ut derifrån, ej mindre beundransvärd. För att tjusas deraf, behöfver man ej gå till Finland: yttersta gräns; man finner den öfverallt i norr om Finska vikens väg, ehuru kort och försvinnande i Finlands söder, tre månader lång uti Finlands nord. Sedan solen gätt ned till sin korta hvila, antar hela naturen en egen stämning, hvilken vi ofta ej märka, vi som äro vane dervid, men som för ev sydlänning mäste synas förunderligt skön. Dagens gifvarinna är borta, de flesta fåglar ha tystnat, men viskor och djur söka hvila, vexterna vänta natten, och natten kommer icke. I stället sprider sig en eger underbar klarhet öfver stränder, fjärdar och skogar — ej solsken, ej mänsken, ej stjernljus, ej skymniug — nattens egen himmelska förklaring, högtidlig och mild säsom en evinnerlig glädje öfver jordens förgängliga vär. Jag söker efter nägon jemförelse med andra bil der i lifvet och finner intet annat, som liknar denna nattens förklaring, än aftonglansen öfver fönstern: af ett öfvergifvet hus, der fordom älskade väser bott, eller glansen af ett älskande öga, som ser på oss på en gång med tärar och löje af outsäglig kärlek. Aldrig förgäter jag en sädan natt i Juni på den herrliga åsen Pungaharju. Det var vid midnattstid. Södra sidan af åsen, med dess saftiga grönska och mörka vatten nedanföre, låg djupt i skugga bakom granar och björkar. Men i norr flöt en obeskriflig klarhet öfver fjerdarnes lugn, den gick i strimmor och ränder öfver de vida vattnen af Pu ruvesi, den strälade öfver alla stränder, den sken genom alla löf, så att björkarnes hvita stammar vore liksom genomskinliga och granarnes barr som nälar af silfver med spetsar af diamant. Ögat bländades icke, hjertat klappade icke med häftigare slag; der var en mjukhet öfver alla konturer, en förunderlig mildhet i hela naturen. Gräset var sammetslent och fuktigt af dagg; på den rödsandade vägen syntes intet lefvande väsen; allt var ensligt och stilla begrundande; endast fjerran i nattens tystnad höjde en talltrast sin klara silfverstämma — klar som den midnatt, i hvilken han sjöng. Om det i en sådan natt ges ett ämne för harm och missmod, så är det sömnen — den gudagåfvan, som lisar jordens qval, men som man här önskar lingt borta. Att sofva en sädan natt, det är att sofva bort de skönaste timmar i naturen. Fägeln vet det nog, han sofver det minsta möjliga ; en timma eller par gömmer han under vingen sitt hufvud. och derpå begynner hans qvitter änyo. Landtfolket vet det också, de, som om vintren tillbringa tolf timmar i dygnet på bänkarne eller bakom ugnen, sofva nu knappast tre eller fyra. Endast vi, som kalla oss de bildade, stå aflägsne från paturen. Långa vinternätter kunnå vi genomvaka vid skenet af lampor och ljus, men sommarens skönaste, korta försvin nande glans, den sofva vi bort bakom fällda gardiner ! I min barndom satt jag iblard vid den brusande stranden af Uleå forsar och kunde ej sluta mina ögon för nattens obeskrifliga klarhet. Der ilade och försvunno de glimmande silfverränderna i forssens svall, och öfver dem höjde sig klippor och skogar, och stundom förnam man genom bruset den fina stämman af kuoleman lintu