Aftonbladet – 5 juli 1854, sida 2

IURVE SGUVUVISAVIVD IEA NYTDTVVM BANVMA MIMMI lare. — MH — Landssrtspressen om den kenzl. prepositionen angående tryckfriheten. Nerikes Nya Allahanda innehåller angående denna proposition en artikel, hvari hufvudsakligen yttras följande : Om tryckfriheten med skäl, säsom orden lyda i den kongliga propositionen, anses såsom ett värn för de politiska rättigheter, hvilka i grundlagarne äro nasionen tillförsäkrade, och i den händelsen skulle vara, hvad den också bestämdt är, den vigtigaste instituionen att betrygga dess konstitutionella sjelfständighet; då synas vi också med skäl kunna pästå, att den åtminstone ej bör beröfvas sin plats öfver eller ibland de andra grundlagarne, och än mindre att den degradera. till blott en handbok för polisens eller någon annan i dess anda handlande makts förföljelser. Visserligen har det af vederbörande anmärkts, att det sjelfsväld, som grasserar inom pressen, är mångfaldigt förderfligare än allt annat ondt, att det mhotar att undergräfva religiongas helgd, samhällets beständ och det enskilda lifvets trefnad; men dessa hufvudpäståenden om den fria pressens olycksbringande verkan, så fasaväckande de än låta, så mycket sken af sanning, man sökt i dem inlägga, och så mycket de in omtuggas i afsigt att innöta dem, äro så svagt och så ytligt bevisade, att en enda klar blick öfver det verkliga förhillandet gör dem nästan betydelseöra. Och äro dessa oroväckande skuggor framkallade af männen på samhällets höjder för att be reda oss härnere på en framtida total förmörkelse, då må de i sanning högt prisas för det statsknep, hvilket de efter vanligheten con gentilezå y saber, som spanjoren säger, på ett så makalöst sätt uppfunnit och anlagt. vi vilja nu i korthet pröfva halten af de trenne grundpostulaterna för nödvändigheten af tryckfrihetslagens skiljande frän rikets grundlagar. Det första, ingående undergräfvandet af religionens helgd, föran leder oss att vända vära blickar tillbaka på en nu mycket aflägsen period inom svenska historien, nemligen tiden efter 1780, dä, såsom bekant är, Gustaf III sanska strängt inskränkte tryckfriheten. Äfven den fixaste id om religionens närvarande förfall mäktar ej bevisa, att dess helgd då var större, än den är under det omskrikna nu — tvärtom! Den inom vår kyrka mångenstädes visade benägenhet till öfvergäng eller, som det kallas, affall, till annan troslära från den ,allena saliggörande lutherska, hvilket möjlisen af .n och annan kan anses såsom brist på relisionens helighällande, är ingalunda frammanad af den periodiska pressen, utan synes helt enkelt vara ett ar tidens allmänna kraf på tillfredsställelse så inom andans som det praktiska lifvets verld framkalladi fenomen, hvilket dessutom under trycktvångstider i fordna dagar ingalunda varit mera sällsynt än i vår tid. Det vore öfver denna punkt visserligen oändligt mycket att säga; men detta lilla må vara nog, och vi Ööfvergå till det andra påståendet om den fara för samhällets beståad, som tryckfrihetens urartande skule medföra. Denna kan vara tväfaldig: endast gälla en formförändring eller ock en ren omstörtning. Att farhågan för äfven den ringaste ändring eller omstöpning af det gamla, goda, bepröfvade och bestå enden, är stor hos dessa kämpar för återförandet af en försvunnen tid, hvilka Aftonbladet kallar allvars.mma statsmän, är allom väl bekant, och är det fråga om att befrämja detta af pressens majoritet motarbetade stillastående eller beständ, så kan det ej få gälla för annat än ett fäviskt sträfvande i ren tyrannisk anda att fängsla den framätgäende tidsan dan, i hvilken gestalt som helst den än må uppträda. PåstXendet åter om en genom pressen föranledd omstörtning, en revolution, är en käringsaga, som vittnar om en förskrämd inbillning, en spökrädsla midt på ljusa dagen. Det är just genom en fri och sansad men oförfärad press, som revolutioner göras öfverfödiga, så vida nemligen vederbörande akta på den sjelfständiga pres sens varningar. Hade en sådan press funnits före 1809, så hade sannolikt ieke de händelser inträftat, som gjorde det årets statsvälfning oundgänglig. Nå gra fa oförnuftiga skrikhalsar, som mana till uppror uträtta ingenting. Man vet, att ljud icke förnimmes i lufttomt rum, och ungefär likadan är den verkan, som åstadkommes af dem, hvilka i öppna eller för täckta ordalag föra våldets talan. Vi vilja ej inlåta oss i undersökning, hvärföre de högmögende ansett sig hafva sådant att befara, utan yttra helt enkelt den förmodan, att deras farhäga förklaras af den fullkomligaste obekantskap med svenska folkets lynne, hvartill hörer att icke förr än i högsta nöden tillgripa väldsamma medel för skyddandet af sin frihet och sjelständighet. Vi komma nu till det tredje och sista påståendet, att tryckfriheten hotar att undergräfva det enskilda lifvets trefnad. Den som aldrig så litet följt tidningslitteraturen, särdeles den Stockholmska, har utan tvifvel märkt, hvilka ingrepp göras inom det enskilda lifvets fridlysta krets af en del tidningar, som bitit hufvudet af skammen. Detta ogilla vi på det högsta såsom både orätt och onyttigt; ty, om ock det offentliga bränmärkandet stundom träffar välförtjent, så verkar det likväl sällan något godt, vanligast blott förargelse hos den sårade, grin och skadeglädje hos den tanklösa och okunniga massan. Skottet träffar dessutom icke den felaktige allena, utan äfven de oskyldiga, som med honom stå i närmare förbindelse. Ven skädad från en annan sida, är saken alldeles icke så farlig, som den gifves sken af att vara. Den angripne eger ju, om han kan och gitter, tillfälle att rättfärdiga sig och yrka ansvar ä belackaren, hvilket, enligt sednare tiders erfarenhet, ofta nog träffar bakdantaren med centnerstyngd. Det är väl sannt, att dylika beskyllnipgar kunna genom framställniogssätlet göras nästan oätkomliga; men den, som vill be gagna sig af detta lömska konstgrepp, skall, fventill irots för de strängaste band, alltid finna utvägar att kringgå lagen. Med ett ord: vi anse tryckfrihetsförordningens uteslutande från antalet af rikets grundlagar, om detta läte sig göra, såsom den största olycka för nationen. Att denna förordning i vissa afseenden undergäår en förändring på sätt, som andra grundlagsförändringar ästadkommas, med betänksamhet och utan öfverraskning, deremot hafve vi intet att erinra. Men man må noga akta sig att undanröja dess egenskap af grundlag, som gör den till frihetens säkraste värn. Föröfrigt äro vi öfvertygade, att lika mycket, som syracusanaren Timoleoas bekanta yttrande, att han gladde sig deröfver, att hvar och en fritt tordes uttala sin mening om allmänna angelägenheter och de styrande, ehuru detta äfven gällde bonom sjelf, i efterverldens ögon upphöjde den af mänga förut skymfade frihetsvännen, lika djupt skall den i alla rättsionigas opinion sjunka, som försöker undertrycka ordets frihet i sjelfva upplyningens tidehvarf. Hvad utgängen af försöket beträffar att göra tryckfrihetsförordniogen till en vanlig lätt och hastigt förånderlig lag, äro vi icke det aldra minsta bekymrade. Om än hela ministeren, såsom naturligt är, betrakar trvekfriheten med diun ovilia. emedan den upp