Aftonbladet – 5 juli 1854, sida 2

ålunda sig åtagit. Frågans behandling vid denna iksdag ädagalägger så väl ä ena sidan den största rist på kännedom om nationens behof och af dess jermed öfverensstämmande önskningar, som ock, ä lea andra, att representationen alldel:s ogillat det ätt ati till en afägsen fran tid uppskjuta reformerna tu:lagstiftningen, som afsågs i den kongl. proposiiocen rörande en med detia ämne sammanhängande srundlagsförändring, hvilken proposition af Rikets ständer enhälligt är vorden förkastad. Om, i följd sf detta, så väl som Ständernas öfriga beslut i denna råga, den förhoppning sig företer, att styrelsen skall lödgas omfatta ett annat system, så vore det dock ika litet för sakens skull, som med afseende ä den vödvändiga värdigheten hos personerna, önskvärdt, utt de, som i så hög grad visat sig det prohibitiva ;ystemet tillgifne, skulle blifva de, som genomföra förändringen, hvilken tvifvelsutan skall betydligt lida, om den skall erhålla sin framgång genom dem, som cke med full ötvertygelse erkönna riktigheten deraf. 1) Uti underdånig skrifvelse til Kongl. Maj:t den 28 Juni 1843 hade Rikets dä församlade Ständer uttryckt den äsigt, att de i riket befintliga privatlbanker icke lemmnade nödiga garantier för rättigheten ill idkande af en så vidsträckt penningerörelse, som af dem bedrefs, och derföre i underdånighet anhällit om utarbetandet af förslag till ätgärder, hvarigenom penningerörelsen i landet på säkrare och mera bestående grunder skulle kunna ordnas, så att, vid de redan stadgade oktrojtidernas slut, privatbankerna utan olägenhet för det allmänna kunde upphöra. I öfverensstämmelse härmed beslutade Kikets Ständer vid 1852—51 ärens riksdag, att till lånebiträde At sädane filialbanker, som af enskilda bolag bildades, vare sig etill ersättande af upphörd privatbank eller för att eljest underlitta allmänna rörelsen, anvisa utaf riksbanken en viss summa, hvilken, i fall dere filialbanker samtidigt skulle uppstå, borde dem emellan efter bankofullmäktiges bepröfvande, fördelas; och skulle sättet för dessa nya bankers versamhet medelst utlåning, vexeldiskontering, öppnande af uppoch afskrifniogsräkning samt beviljande af kreditiv, närmare bestämmas genom reglementerna, som borde till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse öfverlemnas. Bland ätta särskilda ansökningar om fastställelse af ingifna förslag till reglementen för filialbanker, bildade i olika orter, blefvo, genom Kongl. Maj:ts resolutioner under den 27 Mars 1852, endast tvenne af Kongl. Maj:t bifallne, hvaremot de öfrige sex afslogos. De skäl, som lågo till grund för de nådiga afslagen, voro hemvwade dels frän anmärkta brister och förmenta felaktugheter uti de inkomnoa reglementsförslagen, och dels från den förutsättning, att inom de orter, der inrättandet af dessa filialbanker ifrågakommit, redan skulle fionas erforderlig tillgång på rörelsemedel genom förut varande låneanstalter, bland hvilka privatbanker äfven räknades; hvarjemte, i afseende på tvenne af de förekomne ansökningarne anmärktes, att teckningen ej vore så betydlig ä någotdera stället, att tillräcklig fond syntes kunna sammanbringas. Att innehållet af och bristerna uti de förkastade förslagen till reglementen icke utgjort hos de statsrädets ledamöter, som besluten tillstyrkt, det egentliga skälet för afslaget, vill synas uppenbart deraf, att de tvenne reglementsförslag, som vunnit nådig fastställelse, äfvenväl funnits behäftade med fel och brister, hvilka dock genom vidtagna rättelser och tillägg blefvo undanröjde; utan mäste hufvuds sakliga motivet för afstyrkandet hafva legat uti det förmenta förhällan.e, att ifrågavarande orterna redan egde utvigar för befrämjande af en lifligare rörelse inom desamma. Ett slikt antagande kan likväl icke avses hafva varit stödt på nägon närmare undersökning, och att ett misstag blifvit af konungens rädgifvare besänget, torde jemväl få anses ådagalagdt derigenom, att några mänader derefter filialbanker blifvit inrä:tade i tre af de orter, inom hvilka bolag bildats, som af omförmälda anledning förut rönt afslag. Men emot en så omfattande pröfning, enligt hvilken antalet af filialbanker och orterna för deras inrättande skulle helt och hället göras beroende af regeringsmaktens beslut, torde med skäl kunna erinras, att densamma befinnes utsträckt vida öfver den lagliga sefogenhetsgränsen. Rättigheten att bilda filialbanker var icke betingad af nägon på Kongl. Maj:t beroende pröfning af frågan, om och fwar sädane banker öngo inrättas, utan endast af ett nädigt gillande af formen för bankrörelsens bedrifvande. Rikets Ständer hade velat medgifva iuarättandet af dylika banker öfver allt, der bolag med nödig säkerhet kunnat för ändamälet bildas. Och om det antages, att filialbauker endast äro en utstr ckning och lokalisering af riksbankens verksamhet, så beror deras eiableranle af den beslutanderätt Rikets Ständer i fråga om riksbanken ega. Denna rätt är ej inskrönkt genom 4 6 i lagen fr Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830, eller kongl. kungörelsen den 14 Januari 1324. Följaktligen borde endast beskaffenheten af de inkomna förslagen till reglementena kunnat åberopas såsom skäl för afslag. De hinder, som härutinnan mötte, hade lätt kunnat undanrödjas genom vederbörandes hörande och vidtagne rättelser, säsom tillgått med de tvenne reglementen, hvilka lyckades att vinna Kongl. Maj:ts nådiga sanktion; och genom ett sädant förfarande hade alla de sökande vederfarits enahanda rätt. -— -— 6:0 Såsom utvisande, att åtskillige af Konungens rådgifvaie icke med nt och drift befordrat hvad som till deras föredragning hört, äfvensom ait de sumtlige lemnat utan uppmärksamhet hvad dem i detta afseende semensamt ålegat, torde särdeles förtjena att aumärkas: a) Den af utskottet framställda behandling af frägan om kreditlagstiftningen. d, Den Ikaledes af utskottet utvecklade frågan om rädgifvarnes underlåtenhet att reglera handelsförhållandena med brödrariket, samt att tillvägabringa enhet i tullbestämmelserna. c) Hans excellens justitie-statsministerns af utskottet anmärkta och närmare utredda underlåtenhet att behandla Lagreformen; samt vidare följande frägor: d) Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 1 Mars 1851, innefattande tillkännagifvande, att Rikets Ständer funnit sig förhindrade antaga Kongl. Maj:ts vid 1847 och 1848 årens riksdag till Ständerne aflemnade förslag till ny riksdagsordning, samt i sammanbang dermed till ny regeringsform, äfvensom borgaresiåndets särskilda underdäniga skrifvelse af den 8 sistnämnde mänad, deruti borgareståndet anmält sin mening i denna fråga afvikande frän medständens, hafva, efter föredragning, blifvit lagda till handlingarne, utan att föranleda nägon ätgärd. Derigenom upphörde säledes Konungens rädgifvares verksamhet för denna fräga, som i sig innefattar vilkoret för alla andra reformer i samfundsordningen; och hvilken fråga aldrig skulle kunna falla. Den kommer, i hvad på konungens rådgifvare beror, att stanna inom området af ofruktbara försök. Kongl. Maj:t förklarade år 1848, att den stridighet i äsigter, rörande hufvudgrunderna för ombildningen af representationen, som länge varit rädande, äfven dä vid behandlingen af frågan visat sig fortfara, på ett sätt, som aflägsnade hoppet att den genom Ständernas åtgörande skulle till ett efterlängtadt slut befordras, samt ait detta förhällande föranledde dertill, att Kongl. Maj:t, för att söka förekomma söndring inom landet och tillvägabringa den endrägt, som ensamt kunde emot yttre fiender och inre oro gifva staten styrka till lugn utveckling och förkofran, ansett sig af Konungslig pligt uppmanad, att framlägga förslag till representationens ombildning. Den öfvertygelse om omöjligheten, att utan Konungens medverkan komma till mälet, hvilken sälunda framträdde, kunde icke af någon omständighet förändras; och de enskilda försök, som efter vanligheten, jemväl under förra riksdagen gjordes, för att tillvägabringa en förändring, visade bäst genom frägans behandling, sä välikonstitutionsutskottet, som hos Ständerna, och ändtligen i förstärkta utskottet, att en större kraft erfordrades för frägans lösning, än den, som tillhörde nägon fraktion af de olika meningarne inom ständen. Icke desto