Aftonbladet – 1 juli 1854, sida 2

Hvad som likvisst i dessa trakter fägnar ögat nära nog i högre grad, är något annat, än att se en skog,der man ej fullt så tydligt märker spåren af denna förödelsens styggelser, hvilken annars i så läsliga drag ger gig tillkänna, särdeles mera norr ut. Det är icke nog med att man ofta finner ungskogen ganska fredad och i de flesta fall inhägnad, man ser här och der ännu qvarstående en och annan timmerstock, och det kan till och med hända att en liten grandunge har fått stå så der temligen i fred. Detta är så mycket mera glädjande som man annars på hela den väg från Wisby vi tagit, ej har skäl till något annat än klagomål öfver det högst oförsvarliga sätt hvarmed de Gotländska skogarne i sednaste decennier utrotats, Skulden härtill hvilar i hufvudsakligaste grad på de inflyttande s. k. herremäunen, hvilka velat taga ut köpeskillingen ur de förträffliga skogar, hvarmed deras egendomar förut voro försedda. För dem har det varit af föga vigt att tillse att ej genom dessa oförnuftiga skogshyggen all framtid för ön, åtminstone i detta hänseende, göres dyster och fruktansvärd, att ej landet till och med för den tid, som nu är, göres alltför mycket utsatt för torka och vindarnes åtkomlighet, hvilket innan kort skall hafva en särdeles skadlig inverkan på sjelfva jorden och dess a!stringsförmåga. Tv dessa skogar, som med sin täthet och sin friskhet i så hög srad bidraga till klimatets helsosamhet, temperaturens jemnhet, bibehålla fuktighet och utestänga stormarn-, äro ett skydd ej allenast för menniskor och djur, utan i lika hög grad för åkerfälten. Verkan af skogsdjeflarnes utrotningsmani har redan i så hög grad Jåtit känna sig; men det förestår en tid af skogsrist, då öboerna skola beklaga att man för pgonblickets fördel och vinning glömde framudens oafvisliga behof. Men har då icke cr länsstyrelse vidtagi några genomgripande mått och steg för att hejda det utrotningskrig, som föres mot skogarne? frågade jag min skjutskarl, en förmögen och klok Gotlandsbonde. Herre Gudp,