temetn. ee Religionsfrihetsmötet. Då vi nu återkomma till en närmare redosörelse för debatten öfver de omhandlade fråsorna, upptaga vi endast de talares yttranden, som gingo ut på ett verkligt utredande af imnet. Första frågan: Har det borgerliga samfundet, det nå vara kristligt eller icke kristligt, skada eller gagn if den religiösa friheten?, besvarades af följande taare derhän, att det borgerliga samfundet väl kan ha vagn, men aldrig skada af religionsfriheten. Pastor Åkerlund: Motståndet från åe styrande isamhället hade förnämligast sin grund deri, att de frukade att det borgerliga samfundet skulle lossas i sina ogningar, om samvetsfrihet beviljades. Men bade väl denna farhåga någon grund, eller vittnade icke snarare alla tiders erfarenhet om motsatsen? Store män, som skrifvit böcker, ha sagt att de hedniska staterna hade sin styrka i en statsreligion. Talaren kunde dock ej i historien finna bevis för denna mening, såge tvärtom öfverallt i forntiden samvetsfrihet — så hos de ledniska folken med deras mängguderi, så äfven hos udarne, som tilläto slafvarne att bebålla sin tro. Och likväl voro många af dessa stater i ett särdeles blomstrande tillstånd. — Samma bild af sambällets välbefinnande, medan samvetsfriheten der fått insteg, ge äfven de nyare tiderna. — Den borgerliga makten är ej insatt af Gud tillsamvetets förtryckare, utan beskyddare. Hvarföre förföljer man dä? Det finns blott ett vapen mot villfarelsen : Sanningen sjelf ; men icke utrotas den genom sädana lagar, som vi till vår skam och blygsel ännu behälla. Pastor Pettesson: Orsaken till samvetstvänget torde kunna sökas i ofördragsamhet så å ena som å andra sidan. För sin del såge talaren det största beviset för giltigheten af religionsfrihet i de gudomliga sanningarnes mångfald, som äro så stora och rika, att de ej alla af alla kunna uppfattas. Vi få vara nöjda, om kyrkor så väl som individer kunna uppfånga hvar sin lilla skymt af sanningen, och sälunda den ena fylla hvad som brister hos den andra. Doktor Bergman vore för sin del lifligt öfvertygad om samvetsfrihetens gagn för samhället, men såge i dess förverkligande mera ett ständigt tillbakavikande ideal än något nu praktiskt utförbart. Ett faktum vore nemligen att de borgerliga myndigheterna anse samvetsfriheten skadlig. Man tror att den skall alstra olydnad, och att många, som intet samvete ha, skola undergräfva samhället med sina falska läror. De som så tala hade dock ej något begrepp om sanningens makt. Kyrkoherden Hammar. Den föregående talaren hade kallat religionsfriheten ett ideal. Tal. kunde ej i något afseende ge den detta namn, erkände blott ett enda ideal — Kristus. Religionsfriheten är ej något ideal, har skröpligheter öfverallt. — En annan talare hade yttrat att de gamla hedniska staterna haft religionsfrihet. Det vore till en viss grad sannt. Religionsfrihet hade hos dem existerat, men endast mellan religioner af samma slag. I det hedniska Rom egde samvetsfrihet rum för alla hedniska religioner, men när evangelium kom, då var det slut med samvetsfribeten. Dock stod den högre än hos oss, der man landsförvisar medlemmar äfven af religioner, som äro af samma slag med vär egen. Det vore ej heller endast sanningshatare som yrka förföljelsernas fortsättande. Många ädla finnas ock, som bysa betänkligheter mot samvet frihetens införande i värt land. En sådlan frågar: Har mitt fosterland gagn eller skada deraf? Är ej religiooen det cement som båller statsbyggnaden tillsammans, och om den förra försvinner, ramlar ej den sednare? Tal. ville i sin tur fråga denne fosterlandsvän: Försvinner religionen derföre att religionsfrihet finnes? Ingen som rådfrägar historiens vittnesbörd skall kunna svara ja på denna fräga. — Rom, hvars borgerliga lagar till en del ännu ega beständ, föll, men hvarföre föll det? Emedan det lade religionsfrihet? Nej! Men derföre att det öfvadt samvetstvång. Utan detta skulle dess välde säkert riknat långt flera dagar. Hvilka afsina medborgare sötte nemligen det hedniska Rom ifrån sig? Ej brottlingar, ej förstörda menniskor — dessa hade samvetsfrihet — utan flera hundratusen af sina ädlaste medborgare. I värt land räknas endast tre millioner invänare. Plocka ut frän dessa millioner de sanningsälskande, och värt lands sista timma skall snart vara slagen. Men äfven det kristna Rom förföljde hedningarna, och derföre föll det äfven för sin egen ofördragsamhnt. Ett samhälle kan ej lätt umbära medborgare med samvete. Ett bevis derpå, bland andra, ger i nyare tider Frankrike, som med sitt myckna blod ändå ej fätt ro. Det som skakat och ännu skakar Frankrike är det heliga blod som der blifvit utgjutet, — parisiska brölloppets fasor och förföljelserna under Ludvig XIV, hvarigenom 500,000 protestanter drefvos i landsflykt. Voro dessa 500,000 afskummet af befolkningen? Nej, de voro landets idogaste barn. Voro de svärmare? Kanhända — men svärmare för en stor id. — Hämndens timma slog. Kungen, ehuru mild och saktmodig, föll, presterna dödades, och folkmassan, ty äfven den hade förföljt, slagtade hvarandra inbördes. En institution, som i en så förfärlig grad neddrager Guds hämndedomar öfver ett land, mäste vara skadlig. — Att religionsfriheten alltid är gagnelig för ettsamhälle, ville tal. ej i allmänhet bestämdt påstå, ty för detta ändamöäl behöfs att Gud uppväcker män som bära vittnesbörd om sanningeu, men att den verkligen varit JT till gagns i länder der den blifvit införd, derpå är England ett exempel. Ja, men också är England splittradt i en mängd kyrkliga partier, invänder man, Sannt; men Elngland har ej haft skada af sina partier; det är deen mäktigaste stat på jorden, hvarifrån biblar och misssioner utgå öfver hela jorden. Mag. Rudin. ville, för att framkalla svar, uttala de farhågor som i allmänhet hysas mot religionsfrihet. Och först och främst, frågade tal., har ej ett icke kristligt samfund skäl att frukta den? Skulle ej Indiens kastinrättning och Rysslands despotism falla derför? Och det verkligt kristliga samhället, skulle det ej deraf taga samma skada som en kristlig familj, der en falsk lärare under husfadrens frånvaro utsått sina villomeningar? — Mänga saker funnes ju, ät hvilka menniskorna ej skulle hängifva sig, om de