Aftonbladet – 29 juni 1854, sida 3

JMK oe — a — Presteståndet. Gårdagens Aftonplenum. Omkring lagutskottets betänkande n:o 35, som, ned ändring af 2 1 kap. missgerningsbalken, förelär bötesbestämmelser af 100 rdr för den, som, utan utt vara prest, utdelar den heliga Nattvarlen, samt 16 rdr 32 sk. för den, som af sådan, dertill icke beättigad, mottager densamma, vände sig en längre och ifvad diskussion, i hvilken mänga af ständets ledanöter deltogo. Prosten Linnarsson, doktor Sandberg samt hofprediaoten Hasselrot, hvilkas äsigter i det närmaste öfvernsstämde, voro af den tro att den föreslagna lagbestämmelsen vore mindre behöflig, då det icke kan vara statens hvarken rätt eller pligt att genom bestämmande af straff skapa brott, der brottslig grund för ett klandradt handligssätt ej finnes. Hos desse separatister, hvilka samhället sjelft skapat, då det ej illät dem att få begagna de gamla kyrkoböckerna, och för hvilka man nu vill laga i ordning straftbestimmelser, är ej brott, ej begär att häda det gulomliga uti sakramenterna, grunden till de afsteg från yrkans ritual som begås. De vilja vara kristne, de vilja begagna nädemedlen; men de anse sig ej kunna let på annat sätt än de nu göra det. Detta kallar nan trots, och detta förmenta trots, detta brytande af den bestående ordningen är det man vill bestraffa; så ansågo äfven de romerske kejsarne, då de ej kunde förmå martyrerna att offra ät sig; bålet var den minsta försoning för ett sädant trots. Efter vår äsigt är kärleken, den kristliga kärleken, det enda medel som på dessa efter den allmänna äsigten förvillade, men samvetsömme kan användas med hopp om framgång. Böter med dess förvandling till vatten och bröd, kyrkoplikt med hvad mera staten uppfinningsrikt kan bestämma, verkar efter vär åsigt än mera upplösande än försonande, i fall det är försoning man vill vinna, xyrkohistorien med sina rättrogna förföljelser vittna allt för sorgligt derom. Bedröfligt är det äfven att man skall tro det länsman och handbojor, böter och fängelse äro det rätta medlet att befordra Guds rikes bästa, och att Herren uti dylika vapen skall hafva de. enda trogna stödet för sin kyrkas och sin läras upprätthållande. Prosten Kullman trodde sig i augsburgiska bekännelsen och Luthers katekes finna grund för sitt på stående att Nattvarden ej blir ett sakrament med mindre den utdelas af prest, i annat fall är det endast vin och bröd; men administreradt af prest, inträder först det sakramenterliga och förvandlas till Christi le kamen och blod. Hofpredikanten Wensioe, prostarne Forsell och Cnattingius, doktorerne Björkman, Broman och Lindgren förfäktade kyrkans rätt att försvara sig sjelf, synnerligast mot det oskick som genom Nattvardens utde lande af annan än prestman hos separatisterne yppat sig. Något sä stort afseende vore ej att fästa vid dem, dä öfverträdelsen har sin grund mer uti trots än samvetsömhet. Desse talare yrkade återremiss, dels emedan författningsförslaget ingenting talar om öfverträdelse af dopet, eller dess utdelande af lekman, dels emedan förslaget ej vidrör den hos dem på sednare tider uppstädda sjelfkommunion eller Natt vardens begående på så sätt, att de ej låta den utdelas af nägon viss, utan under framställande ä ett bord af ingredienserne till den heliga akten, hvar och en för sig annammar nädemedlen. Under åberopande af Melanchton och Schubert vindicerade domprosten Thomander rättigheten till sjeltkommunion ; andra länder äro längt ifrån att anse den för orätt; om man ej här vill erkänna dess rätt, vill talaren dock att man ej genom lagbestämmelser skall stämpla den som orätt. Riksarkivarien Nordström motsatte sig äterremiss i den syftning att utskottet skulle något bestämma öfver ifrågavarande s. k. sjelfkommunion. För ett sådant lagbestämmande fordras vidlyftigare utredning än utskottet kan ästadkomma, en utredning, huruvida det sakramenterliga ligger uti nådelöftet eller uti Nattvardens administrerande af prest. Katolska kyrkan, som räknar ordinationen som ett sakrament, kommer dervid till annat resultat än den protestantiska, och att specificera vissa fall till brott, då grunden derpå ej är utredd, torde vara mindre välbetänkt, synnerligast då den inom ens bröst boende rättskänslan valar ett annat språk än det den skrifna lagen försöker tolka. En sädan tolkning af utskottets åliggande att det skulle pröfva det sakramenterliga i Nattvarden, motsatte sig doktorerne Wallm, Broman samt biskop Annerstedt, hvilka ansågo utskottet ej hafva annat att bestyra än a.t föreslå straffbestämmelser mot oskicket att annan än prest utdelar sakramenterna, och som lagstiftande församling böra hikets Ständer ej fästa afseende på något annat än statskyrkans intressen. Utan votering äterremitterades betänkandet. Derefter afgjordes nägra statsutskottets betänkanden o:is 140—147, hvilka alla biföllos. Vid n:o 142, som afser understöd till Lidköpings stad för verkställande af tomtereglering talade hofpredikanten Wensioe för bifall till det af Kongl. Maj:t proponerade understödet. Han biträddes häruti af prosten Karlander och kefpredikanten IHasselrot; men genom votering, som utföll med 24 röster mot 10, lade ständet betänkandet till handlingarne, under vidblifvande af sitt föregående afslående beslut. kastesnöprs— ——