Aftonbladet – 28 juni 1854, sida 3

ha a TS SN, 1 SLALSTaCSprotoROTlet Otver JUStULIcae paärtementsarenden den 19 April 1853 upptages föredragningen al ett från vederbörande länsstyrelse insändt förslag till äåterbesättande af en ledig borgmästaretjenst, i afse ende hvarä äro intagna uppgifter ur de tre, till följd af anställdt val, på förslaget uppförde sökandernes tjensteförteckningar, utvisande, hurusom den med betydlig öfvervigt i röstetal till första rummet å förslaget utsedde sökanden såsom extra ordinarie ingått ji statens tjenst, då den å andra förslagsrummet uppförde sökanden var endast 10 är gammal, samt tillträdt ännu bibehållen ordinarie domarebefattning redan flera är innan den andre är 1840 blef säsom extra ordinarie i nägot embetsverk intagen; hvarjemte den förre åtnjutit det medborgerliga förtroendet, att vid tre riksmöten vara till riksdagsfullmäktig vald: samt att den å tredje förslagsrummet uppförde, hvilken ock haft sådant medborgerligt uppdrag, beklädt domareembetet, då den till andra rummet utsedde var endast 13 är gammal, och sedermera träget varit i domarevärf använd. Under sådana förhållanden, ock då det borde vara att förmoda, att konungens rädgifvare vid borgmästaretjensters tillsättning finna sig icke böra, om ej särskild giltig anledning dertill förekommer, lemna utan afseende de väljandes uttryckta önskan, då denna är till förmän för den enligt tjensteförteckningarne mest förtjente sökanden, synes föredraganden, hans excellens justitie-statsministern hr grefve Sparre, dä han tilldelade sitt förord åt den på andra förslagsrummet uppförde, desto heldre hafva bordt finna sig uppmanad att, till efterkommande ai grundlagens stadgande i 33 regeringsformen, anföra grunden för sitt tillstyrkande, som detta eljest måste få utseende af godtycklighet, långt afvikande från hans pligter såsom konungens rädgifvare; och då sådant likväl ej blifvit i närvarande fall iakttaget, har utskottet ansett sig icke böra underläta att detta emot bemälde föredragande anmärka. 14. Angående tillsättning af åtskilliga landshöfdingeembeten. Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 9 Juni 1841 förmälde Rikets då församlade Ständer i underdånighet, med anledning af ätskilliga hos Rikets Ständer gjorda framställningar, deras åsigt vara, att, då geaom flera särskilda författningar blifvit förordnadt, det hvar och en, som sökte inträde i något af rikets. kollegier samt åtskilliga andra embetsverk, borde förut hafva undergått examen i föreskrifna ämnen vid nä got af rikets universiteter, syntes undantag frän detta stadgande desto mindre böra ega rum vid tillsättandet af högre civila embeten, som det i Sera hänseenden torde vara föga lämpligt, att personer, hvilka innehade chefsplatser, ansågos frikallade frän de qva lifikationer, som för deras underordnade voro föreskrifna; och fingo Rikets Ständer alltså i underdånigbet anhälla, att, vid besättande af högre civila embeten, Kongl. Maj:t täcktes fästa särdeles afseende på skicklighet, ädagalagd genom akademiska kunskapsprof samt under föregängen tjenstgöring ä samma em betsbana, derest icke synnerligen förekommande skäl föranledde till undantag frän dessa befordringsgrunder. Riktigheten af den uiaf Rikets Ständer sålund yttrade åsigt är så uppenbar, att något tvifvel icke kan vara, det ju Konungens rådgifvare insett och erkänt giltigheten deraf. Sådant erkännande synes ock hafva skett vid ett tillfälle, den 3 Februari 1851, då, enligt hvad stadsrädsprotokollet öfver civil-ärenden utvisar, Konungens rädgifvare, i underdäniga påminnelser mot en civil-embetsmans utnämning till lands: höfdinge-embete, åberopat, att denne sicke kunde anses ä sin dittills tillryggalagda tjenstebana hafva : någon synnerlig mån förvärfvat prakt sk bekantskap med de ärenden, som tillhöra landshöfdingars handläggning. Men ändock hafva, under den tidrymd konstitutionsutskottets nu fullbordade granskning af statsrådsprotokollen omfattar, skäliga anledningar sig företett till tvifvel, att Konungens rädgifvare anse sig af embetspligt uppfordrade, att genom underdåniga påminnelser hos Kongl. Maj:t städse söka upprätthälla tillämpningen af den äberopade grundsatsen i de fall, då fräga är om sådan persons befordran till landshöfdinge embete, som alls icke pä civil tjenstebana vunnit nå son praktisk bekantskap med landshöfdinge-ärendena. Vid genomseende af statsrådsprotokollen öfver civil ärenden den 7 Januari, den 3 Februari och den 20 December 1851, den 27 Mars 1852 samt den 12 och 19 April, den 20 September och den 20 Oktober 1853, bar utskottet nemligen funnit, hurusom af de nio landshöfdinge-embeten, hvilka under nämnde tidrymd varit lediga, icke mindre än fem blifvit återbesatta med militär-personer, utan att statsrådets ledamöter i afseende derå tillkänagifvit nägon betänklighet. Det är alldeles uppenbart, att de insigter, den noggranna kännedom af ärendena och den förmåga att göra sig i deras minsta detaljer hemmastadd, som måste erfordras hos länsstyrelsens chef, för att i allo, så som sig bör, kunna uppträda bland sina underordnade samt utöfva tillsynen och ledningen af de mångfaldiga juridiska, kamerala och administrativa ärendenas gång, och förutan hvilka egenskaper icke någon, om har ock undergäått behörig akademisk examen, skulle kunnö utan fara för ärendenas vanvård få sig anförtrodd ut3fningen af landssekreterareeller landskamererareembete, i allmänhet icke kunna vinnas genom verksamhet i militära befattningar. Att någon gäng syn. aerliga skäl till undantag från den anförda befordringsgrundsatsen kunna förekomma, är å Rikets Ständers sida erkändt, och lärer icke af någon betviflas, oakvadt, i sädan fräga som denna, betänklighet kan finaas äfven deruti, att erfarna och skickliga militärpersoner dragas frän den bana, der. de kunna medc sina goda egenskaper gagna, till en annan, der de iro främmande och vid redan bhunnen mera framskri den älder måste röna större svärighet att göra sig bemmastadda; men vid ofvannämnde företeelse, ati under ifrågavarande tre år Konungens rädgifvare iak:sagit tystnad, då sådant undantag sträckt sig till de flesta landshöfdinge-utnämningarne — och till det betydliga antalet af fem — mäste konstitutionsutskottet anse, att Konungens rädgifvare, för att icke gifva. rum för erinran om bristande nit för rikets sann skyldiga nytta i detta hänseende, bordt finna för sig angeläget, att till protokollet afgifva de yttranden, som kunde utmärka, om Konungens rådgifvare vid dessa tillfällen verkligen trodde sig ega anledning att anse saknaden af praktisk erfarenuet i civila embeter kunna ersättas genom ådagalagda utmärkande egenskaper hos de ifrågakomne personerne, så att skäl vore för handen till undantag från en befordringsgrund af den obetridligaste giltigbet och vigt. Denna inmärkning gäller: departementschefen br Fåhreu: samt, af statsrådets öfriga ledamöter, Hans excellent justitie-statsministern br grefve Sparre, statsråden hr friherre Palmstjerna, hr Wallensteen cech hr grefve Mörner, närvarande i statsrädet vid alla de nu anmärkta utnämningarne ; Hans excellens statsministerr för utrikes ärendena hr friberre Stjerneld, närvarandt den 27 Mars 1852 och den 12 April 1853; statsrädet hr Gripenstedt, närvarande vid sistnämnde två tillfällen samt den 19 April och den 20 September 1853: statsräden hr Ulner och hr Reuterdahl, närvarande den 12 och 19 April, den 20 September och den 20 Oktober 1853; statsrädet hr grefve Gyldenstolpe, närvarande den 0 September 1853, samt f. d. statsråden hr von Hohenhausen, närvarande den 27 Mars 1852 samt den 12 och 19 April 1853, och hr Genberg, närvarande den 27 Mars 1852. (Forts.) RÄTTEGÅNGSock POLISSAKER. Enligt hit ankommen efterlysning hade arrestanten Carl Wilhelm Tengerström, som varit häktad å Westeräs slott, den 14 dennes beredt sig tillfälle att rymma. Tengerström hade först sönderbrutit det fotfängsel hvarmed han var belagd samt sedermera hvalfvet till arrestrummet deri han förvarades, hvarefter han genomskurit det ofvanpå hvalfvet befintliga plankgolf. I går f. m. lyckades det poliskonstaplarne Söder