Aftonbladet – 27 juni 1854, sida 3

man till venster en temligen hög backe, som i högre grad än något härstädes annat ådrager sig uppmärksamheten. Öfverst hvälfver sig den af en vårdkas prydda kalkhjessan, och på branten under den och nedemot vägen står en ofantlig massa, som det tyckes, ruiner af väldiga fästningar, massiva slottsväggar, halfgrusade torn. Men det är icke svaga menniskors verk, som här bjuda till att trotsa förgängelsen. Det är skapelser af en högre makt. Det är qvarlemningar från de tider, då vattnet non vi sed saepe cadendo, frätte ut kalkklipporna, fastän det ej rådde med att utplåna dessa stycken af en fastare bergart, som nu stå qvar der såsom minnesmärken på naturens stenhårda och oförstörbara byggnader. Allmogen kallar ännu i dag dessa kalkstensmassor för stenjättar och man kan sannerligen om dem säga som den gode Linnå vid Kyllej: När man var ett stycke ifrån dem sågo de ut som stoder, bröstbilder, hästar, och jag vet icke hvad för spöken. Invid stranden midt för dessa spökenp från naturens sagoålder voro de här stationerade 8 kanonsluparne, under befäl af kapten Hasselberg, förlagde, ankrade invid gröna stenbryggor, hvilka man byggt ett stycke ut i sjön. Och på andra sidan vägen, i sjelfva backsluttningen voro tält tör befälet, prydliga små lärftsboningar, inredda med denna påhittighet, som man endast lär sig, när man har så mycket behof af den, som här, i att på ett litet utrymme skaffa sig så stor trefnad som möjligt. Väl lagda torftrappor föra upp till de högre regionerna, der båtsmännen ha sina kokinrättningar, en spisel för hvarje kanonslup, och hela manskapet sin danslokal. Ett besök härstädes, från herrar officerares gästfria solennitetsbänkar nere vid vägen, till köttgrytorna och muntrationsplatsen häruppe är