Aftonbladet – 27 juni 1854, sida 2

kantskapen med dem utöfvat på Gotland, så ligger det dock onekligen att stort gagn deri, att olika naturer få vara tillsammans och om möjligt fila af fördomarne och nöta bort de s. k. egenheterna. Man har på ön mera lärt sig att tro att det finnes folk äfven på fasta. landet, och att åtskilligt af hvad det har är abra tillställningar... Soldaterna, som kommit hit, ha sett att Gotland verkligen i n ycket liknar deras eget hemland, och derför har det ej känts dem tungt att lemna egna hyddor för att gå till försvaret af ett land, som de förr ej kände till. Om bönderna berömma de hos dem inqvarterade soldaterna för det arbetsbiträde de lemnat sina värdar, om de med dem knutit några vänskapsband (och jag har mångenstädes sett bref, som redan kommit från gästen på fastlandet till värden på ön), hvilka fortfarande skola blifva band mellan moderlandet och dess sköna dotter, så hafva troligen de s. k. bättre ännu mera skäl att lyckönska sig till bekantskapen med ett befäl, sådant som det eges af de Z:ne nyssanförda regementerna. Jag vet inte om den ömsesidiga hjertligheten i några bröst slagit djupare rötter (och det skulle sannerligen icke förundra om den lilla skalken Amor också slinkit med på inqvartering i dessa bistra tider), men det kan man allestädes höra att det var synd att de hyggliga ofiicerarne skulle gå bort. Hvarför egentligen en sådan der obetydlig postering skulle finnas vid Fåhrösund förefaller visserligen i början litet besynnerligt: att det icke kan vara meningen att härmed vindicera öns oberoende, eller afslå den vigtiga platsens okeupation af engelska flottorna, faller nog snart i ögonen; och vore det afsigten, så vore sannerligen den stackars posten i sina vankanden af och an i skydd af kalkugnen verkligen i dubbel mening enfal