Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 3

EEE II A säga, att kalkbränneri alldeles icke är någon bondhandtering, utan bedri:ves, om ej fabriksmessigt, dock mycket mera af vissa patroners, som ingalunda höra direkte til den jord brukande klassen, och, om de det ock göra, nog ha rygg att äfven stå för den bördan till. De säga, att på (norra?) Gotland ej finnes mera än vid pass 50 kalkugnar (uppgiften är från en fabriksbräanare, — af kalk neml.) och att dessa ej producera mera, än att varan futleligen kan hälla 8g uppe i det vanliga priset, ehuru för närvarande derå ej är stark efterfrågan. Vare äfven härmed huru som helst, jag har ej kunnat bärutinnan förskafta mig någon annan åsigt, än att kalkugnarne 1 sin mån (och den är högst betydlig) bidraga till att framkalla och be-ordra derna gräsliga skogsbrist, hvaraf Gotland redan lider, och hvarmed det för framtiden allt värre hotas. Men härom mera längre fram. Något surrogat för ved till kalkugnarnes upphettning läter väl ej finnas, särdeles i tider, då stenkolspriserna stigit så ofantligt. Från Kapellshamn har man tvänne vägar att välja för att komma till Fåhrösund, dit jag förmodar att den resande gerna vill titta in, efter han nu är så här i närheten. Han kan dels resa upp till Fleringe att der se hela landet vara hvad det mesogöthiska namne lärer tillkännagifva, ett enda stengolf, der icke undras öfver något mera, än huru folk här kan lefva och till och med trifvas. Också lärer väl största delen snarare hålla sig till och på hafvet än sitta sin lit till den knappa afkastningen af den stenmängda jorden. Häl bo dessa fiskare, som hvarje år genomlefv: för dem hvardagshändelser, hvilka skulle gör: epoker i snillrika romanförfattares alster Åhura de ila ut på sina små öppna farkoster Ihuru de vräkas af de vinterliga stormarn ! kring isstyckena, huru de slumra sött oc