Aftonbladet – 23 juni 1854, sida 3

giga af glesa martallar; och sjelfva lunderna vid sjöns norra ända sakna sen tillbörliga storheten och fylligheten, som erfordras för att åstadkomma ett djupare intryck och mera stadigvarande minne. Men ses bör dock Far tumetrakten, om ej för annat, för att få ett begrepp om den måttstock, hvarefter gotlänningarne (åtminstone kring sjelfva Fardume) uppfatta naturens sköna skapelser och stora situationer. Det är, på vägen till Fåhrösund, först när man kommer till Bunge, synbarligen allför litet omsedda kyrka, man något försonas med det tråkiga, barriga landskap, hvarigenom man färdas. Här sträcka sig på ömse sidor om vägen temligen yppiga buskängar, fulla af de vanliga trädslagen och de vanliga blommorna, och man tycker sig verkligen alltför hoptryckt mellan tallstammarne för att icke vilja sträcka ut benen i skuggan af någon hvitblommig oxel eller ljuslöfvad ek. kKEmot sjelfva Fåhrösund blir sjelfva landets sista slottning återigen kal och stenfull; och det ör icke utan tillfredsställelse man finner sig omfattad af all den gästfrihet, hvarmed man bör i en lycklig och aktuingsvärd familj vet av omhulda fremlingen, som begilvit sig hit, föl att med egna ögon se, huru Fåhrösund nu tage sig ut, när örlogsskeppen från Albionskuster bvila sig der, hvarest förr endast små kalkskutor hade en känd ankarplats. Det sund, som skiljer Fåhrön från det egentliga Gotland, har ungefär 2 mils lingd och 1, mils bredd. Strax nedanför norra öpprinsen hopsmalnar det genom Zne mot hvar andra utlpande långa uddar, och det är syns nerligen här som man på åratal kan förmirk: den fortsatta uppgrundningen af hafsbot nen pjupet håller här icke mer än vid pass a. fot. Nedanför norra gattet vidgar sig sunde något på båda sidorna, och drager ånyo ihoj